Det är långt till dagis.
Jag hade ont, så som jag haft de senaste dagarna. Men jag sa till man att det är lugnt.
Så jag gick. Långsamt. Så långsamt man nu kan gå.
Det är en djävulsk backe upp till dagis. Djävulsk. Och jag var längst ner.
Plötsligt låser sig benen. Jag kan inte ta ett steg till. Det är omöjligt. Det blir svart för ögonen. Jag sätter på bromsen och sätter mig ner i snön.
Går fem steg. Svart. Låst. Sätter mig. Kräks för första gången på månader. Inte av illamående utan jagvetintevad.
Reser på mig, går fem steg, sätter mig.
Det är kanske 2-300 meter kvar till dagis men jag kommer inte fram. Bara jag klarar backen...
På nåt sätt tog jag mig dit. Det blev bättre efter backen. Promenaden tog 35 min istället för 10. Precis när jag lämnat sonen ringer jobbet.
Och nu sitter jag på jobbet. Det hjälper liksom inte att sjuka sig. Ont gör det ändå.
Åh, inte kul att ha ont. Sund iställning, det där med att det inte är nån idé att sjukskriva sig, dock.
SvaraRaderaÅh där är du so jag undrade vart din blogg tog vägen!!
SvaraRaderaGick det bra att jobba sen? Menar slapp du kräks, smärta, rotvälska i telefon, dumstirrande på vadhelst du hade framför dig? Antar att du slipper djävulska backar när du väl är på plats.
SvaraRaderaAtaxia:
SvaraRaderaJag har dessväre ont även om jag sitter ner. Speciellt när jag redan överansträngt mig.
Jag hoppas att det var nåt tillfälligt och att det blir lite mer hanterligt framöver.
Sen finns det faktiskt en omväg så man slipper backen så jag tänker såklart ta den framöver.
Du får väl hänga upp dig på att det faktiskt kommer att gå över och att du vet vad smärtan beror på. Det gör en väldig skillnad. Men blir inte grabben skraj av såna där incidenter?
SvaraRaderaJa precis, det är väl typ tre månader kvar och det är ju ändå upp till mig att faktiskt vila och inte göra alla grejer jag gör.
SvaraRaderaHan var helt lugn igår. Men jag var ju också lugn, hann aldrig riktigt få någon panik.
Men annars brukar han storgråta när han hör kräkljud från mig, men det är ju bara att trösta sen.