Nu ska vi istället prata om Pigge Werkelin, mannen som förlorade hela sin familj i tsunamikatastrofen.
Jag har varit lite kluven till Piggelin. Många gillar inte att han har varit i media så mycket. Det har varit lite sorgjippo. Ibland har jag också känt lite så.
Jag öppnar Aftonbladet i min webbläsare och möts av artikeln: "I Thailand igen - med ny familj" och jag drabbas av äckelkänslor. Men jag läser ändå.
Och kommer på att det enda äckliga är rubriken, och det är ju tidningens fel, inte Pigges. Säga vad man vill, men det krävs stort mod att våga leva igen, bilda familj osv.
En del tycker att han fick barn snabbt och jag är beredd att hålla med. Två barn och det var bara fem år sen katastrofen.
Sen börjar jag räkna lite (vilken tur att jag alltid tänker steget längre). Tja jag har ju min tvåa på väg och det var inte alltför länge sen vi träffades. Och jag känner inget konstigt med det.
Det kan ha nåt med sorg att göra. Också. Jag förlorade ju min pappa -03 och det är inte i närheten av att förlora hela sin familj, så jag tänker inte jämföra. Men jag tror att man inte tvekar lika mycket om man drabbats hårt. Det är här och nu som gäller.
Älskar man varandra och vill gifta sig, så ja, då gör man det. Det spelar ingen roll hur kort tid man känt varandra. Man segar inte utan får ut mer av tiden. Motgångar kommer komma igen, hur man än gör.
Artikeln lyser hopp. Att gå under är så mycket lättare än att finna glädjen.
Pigge, det är en beundransvärd människa.
Jag har tänkt som du, precis hela vägen....
SvaraRaderaBåde vad det gäller äckelkänslor och sen hopp.
Ibland är det bra att man tänker till en gång extra.