Aldrig mer

I fredags var sista dagen på dagis för sonen.

Och jag tyckte att det var skitjobbigt, av någon hormonell anledning, I guess. Jag kunde inte ens gå och hämta honom. Det fick maken göra.

Barnen blev ju ledsna, framförallt två tjejer som tagit hand om sonen så väl. Och jag tänker på att sonen inte får träffa sin favoritfröken mer.

De hade gjort en scrapbook med massa bilder och när jag fick se den bara brast det för mig. Jag grät inte, men någonting gick liksom sönder.

Det är en hel värld för min son som försvinner, samtidigt inser jag hur otroligt mycket jag har missat när jag jobbat.

I fredags var också mitt sista barnmorske-besök innan bebisen kommer, så jag antar att det bara kändes som slutet på en era. En väldigt jobbig period. Det borde ju vara skönt, men jag tror som sagt att det är lite hormoner blandat med lite skräck över hur framtiden ser ut.

Och mitt i all ledsenhet har jag konstigt nog aldrig varit så övertygad som just nu, att det är alldeles rätt att ha honom hemma.