Linda Mpili

Tillbaka

2010-08-25T15:57:00.002+02:00

Men åh ni har ju kommenterat medan jag varit borta.

Nu har jag gått tillbaka till Aftonbladet, vi ses där.

Förlossningen- bakom kulisserna 17 april

2010-04-21T20:09:00.005+02:00

Aaleyah (uttalas Alija) kom mer eller mindre på sin BF, precis som storebrorsan Antwan. Hon kom på BF enligt första ultraljudet i alla fall. De var lika långa och lillsyran vägde bara 10 gram mindre än brorsan. De ser likadana ut.

Amningen har funkat hittills, halleluja!

Men tillbaka till det jag skulle skriva om. Das Förlossning.

På fredagen lade jag mig i ett annat rum, för att få lite sovmorgon på lördagen.

01.45 (Samma klockslag som jag vaknade när det var dags med Antwan) vaknade jag och skulle kissa. När jag skulle gå upp från toastolen kände jag plötsligt att jag inte alls ville gå upp utan att det var mycket skönare att sitta ner. (Nej jag födde inte i toastolen, tat lugnt!)

Jag hade nåt slags konstig känsla i alla fall och plötsligt så började jag hacka tänder, som om jag var väldigt frusen. Då kom jag på att samma sak hade hänt med Antwan och tog det som ett tecken. Har aldrig hört någon annan prata om frossa.

Det tog ett tag innan jag kopplade att jag hade toppar i smärta, alltså värkar. Men jag la mig i alla fall i ett varmt bad med mobilen nära och kollade klockan. Jomenvisst tre toppar per tio minuter.

02.15 Jag ringer Karolinska. Förklarar att det gick fort sist, men hon tyckte jag skulle vänta lite till. Sen kom hon ändå fram till att det var fullt både där och på Sös och att jag istället skulle ringa Danderyd, BB Stockholm, inte det vanliga Danderyd. Jag har ingen papper och penna men memorerar numret. Tre väkar per tio minuter? Du ska in direkt, säger barnmorskan. (Vad bra då att alla tycker lika, not).

Sen börjar ett smärre kaos. Jag ringer min mamma som ska ta Antwan. Hon är på klubb och hör inte vad jag säger, men fattar i alla fall att nåt är på gång. Jag ber henne gå ut och säger att jag ringer upp senare.

Jag ligger i badet och ringer min man. Som alltså sover ett rum bort. Ett rum! Men mobilen ligger i köket. Så jag börjar ropa.

Och ropa och ropa.

Och ropa.

Ringer mamma igen och säger att hon ska ta sig till Danderyd om jag bara lyckas väcka min man.

Börjar storgråta. Han brukar inte vara svårväckt men han kommer till slut och då blir det action. Men taxin har ingen bil i närheten med bilbarnstol, yada yada. De tog en hundralapp extra för att de väntat länge.

Till slut kommer vi in, strax efter kl 3 och mamma tar Antwan. Mitt blodtryck är typ helt åt fanders, men blir bättre sen. Var ju något uppstressad av att inget gick smidigt.

Det är två studenter och en barnmorska som tar hand om mig precis hela tiden. BB Stockholm I love you! Har inget inget inget inget att klaga på.

Det las fram värmekuddar och allt möjligt och de höll min hand genom varenda värk. De var ganska fysiska och smekte armar och rygg och det lugnade faktiskt. Jag hade två pers som lutade sig mot mina ben och "tryckte" tillbaka värken. Varje värk var de med mig. Kärlek!

Jag klarade mig på bara lustgas fast de hela tiden sade att jag andades in den fel och att den inte gav någon effekt.

Jag vet att jag födde snabbt, ändå lyckade jag fråga dem typ fem gånger om det inte var klart snart?

De måste ha tyckt att jag var sjukt bortskämd.

Men alltså jag krystade i 20 minuter, precis som med första. Jag trodde att det gick på typ en värk. Men det gjorde i alla fall mindre ont än första gången. Och min man var super när han väl vaknat. Han har ett sånt där lugn som sprider sig.

04.39 kommer tjejen ut. Och jag blir helt chockad över att det är en tjej. Liksom lyckligt chockig.

20 minuter senare kommer mormor och storebrosan in.

Deras BB är ett hotell. Jag låg alltså inne på ett hotell. Jag har ju skojat om att jag ska in på Spa-weekend, men det blev det ju verkligen! Det var en fantastisk barnmorska som följde mitt ärende, och amningen hela tiden. Inte alls som på skit-Sös, som fick mig att må uselt.

Alla jag träffade på sjukhuset var helt fantastiska och engagerade. Jag ska dit imorgon för efterkontroll och jag bara längtar och vill vara nostalgisk.

Jag fick med mig två babybags utan att ens fråga.

Jag hade en helt perfekt förlossning!

Min dotter

2010-04-18T20:46:00.002+02:00

Det blev en lillasyster!

2010-04-18T14:41:00.001+02:00

Hon föddes 17/4 kl 04.39.

Det tog bara tre timmar men vi hann in!

Återkommer med info.

Två typer som irriterar mig

2010-04-16T13:55:00.004+02:00

1. Vad är det med folk som sitter i solen/på ett café med en laptop och typ leker i Powerpoint eller nåt annat skitprogram och sedan kallar det för "arbetar med mitt eget företag"? Givetvis utan att få ut pengar, alternativt väldigt väldigt lite.

Sluta skryt om ditt egna företag om du inte ens kan ta ut lön människa, det du gör är att fika som alla andra! Och eventuellt så har du en hobby, men du har fan inget eget företag! (Ja jag vet att allt som krävs är att regga företaget, men det räcker ändå inte).

2. Folk som inte fattar ironi är korkade. Det är givet. Men folk som tror sig ha fattat ironi men som inte riktigt har gjort det, är fan värst. Tips: ironi är inte att bara prata tvärtomspråk som en femåring.

Exempel på vad ironi inte är:

Åh visst var det JÄTTE kul. (När personen menar att det var tråkigt.)

Nej jag fattar ingentiiiing aaaaaalls, jag är dum! (När personen menar att den fattade allt från början).

Orkar inte ge mer exempel, för jag får rysningar i kroppen.

Dagens fika (bullemikervarning)

2010-04-16T13:36:00.003+02:00

Jag handlade mätt, men fick ändå nåt ryck i affären och köpte massor av skräp.

Det är nu eller aldrig.

Jag ville smaka alla reklamgrejer och ta det på graviditetsmatkontot. Det där kontot där jag liksom inte går upp i vikt. (Jo, men inte mycket).

Och nu är det alltså bara dagar kvar. Efter det ska jag leva hälsosamt, komma igång med träningen igen osv. Kollar Biggest Looser varje dag och känner mig peppad (det är ju lätt att drömma sig bort med en jättestor mage och tro att man ska träna ihjäl sig sen när barnet är ute). Oh well.

Låt mig då dela med mig av upplevelserna:

Bageriets bästa
Jag har gått förbi dem otaliga gånger, det har jag. Jag tycker att de kostar för mycket. Sen kände jag på mig att det inte skulle vara nåt speciellt.

Men nu åkte en förpackning ner i kundkorgen i alla fall och Linda slipper tänka något mer på den där jävla reklamen. Jag ville helst ha chokladbegär, men den fanns inte, så det blev chokladglädje (den chokladigaste av alla).

Smak: små torra kakor.
Ingenting mer och ingenting mindre. Bageriets bästa, det namnet var verkligen att ta i. Och priset vill jag inte ens prata om. American Cookies från Lidl är både godare och prisvärdare. Eller baka din egen kak-jävel.

Betyg: 3 av 5

Twix Topix (Två smaker: creamy caramel och macchiato)

Jag antar att det sista ordet är nåt slags kaffe. Första gången jag såg dessa Twix, trodde jag att det var en billig kopia, eftersom min affär har en tendens till att ha just billiga kopior och kalla det för "äkta" i sina reklamer. (Typ Magnum när det är allt annat än Magnum).

Jag skulle inte ens köpt de om inte min bror ivrigt sagt att han letat efter dem. Och jag råkar då ha de i min affär för 3 för 10 kr. (Jag har sparat till dig brorsan!)

Okej så det ser ut som en kopia och hur smakar det då? Som en kopia. En kexigare variant av Twix. Jag tog ut en bit av varje och la framför mig på bordet och kände knappt någon skillnad i smak. De åker in i skafferiet igen, direkt.

Betyg: 1 av 5

Cloetta Good (Tranbär/Cashewnötter)

Den rättvisemärkta chokladen hohoho! Bryr jag mig om varifrån kakon kommer när jag fikar? Gör det chokladen godare? Nej och nej. Och nej.

Tranbär funkar väldigt bra faktiskt. Men cloetta är dåliga på att göra goda "hela" chokladkakor. Plopp och Kexchoklad funkar fint, men nånting blir inte helt bra när det blir för chokladigt. Typ Tarragona är inte bra alls. De behöver utveckla chokladsmaken.

Betyg: 2 av 5

I nästa inlägg ska jag hata egenföretagare, så byt inte blogg!

Enough with the bitching

2010-04-14T20:47:00.002+02:00

Mitt (väldigt eventuellt) sista inlägg innan barnets födelse kan inte vara sådär negativt.

Pratade med en tjej på öppna förskolan. Hennes första tog 2 timmar, andra tog 6 timmar och hon hann in båda gångerna.

De är skitsmå (och hon är hemma med båda) men hon vill ha en tredje. Det kallar jag tuff kvinna!

Det kommer nog gå fint, jag kommer hinna in osv.

Jag klarar det här.

Idag har jag gått jättelångt samt spelat fotboll (aj aj aj!) med sonen för han är totalt understimulerad just nu. Det är klart det är skillnad på dagis och att vara hemma, men det ger sig.

Jag klarar det här, jag klarar det här.

Det här med smärta

2010-04-11T21:56:00.003+02:00

Och tilläggas ska ju då också (bara för att vara extra bitter) att jag haft väldigt starka förvärkar i månader.

Så jag har "falskt alarm" hela tiden typ.

Nånstans måste jag hinna fatta också att det är dags på riktigt.

Jag har haft så ont hela tiden så jag vettefan hur jag ska orka när det är på riktigt. Detta trots min något softa inställning till förlossningar och smärta.

Visst att jag är en superkvinna men jag har mina gränser.

Jaha och vad gör jag då då?

2010-04-11T21:49:00.003+02:00

Jag har känt mig rätt stressad över förlossningen de senaste dagarna. Min pul känns hög.

Nu har jag ju sonen med mig dygnet runt, så han kommer ju garanterat vara med när det startar.

Och maken är Far Far Away under dagtid.

Jag fick ju första på 5,5 timme från första värk.

Så är det för mycket begärt att bebisen ska komma kväll eller helg?

Vi hade nåt slags plan, det ska man ju ha, men det sprack fan rejält när jag åkte in akut för någon vecka sen. Och sen dess har jag bara känt... apati.

Att föda barn ensam hemma är en sak, att föda barn ensam hemma med en 20 månaders är en annan.

Och visst taxi in direkt till sjukhuset, men det tar också tid. Det tar typ 25 minuter, trots att vi bor i Stockholm.

Allting är packat, men det är ändå jäkligt bökigt att klä på en liten, vika ihop vagnen (vilket jag inte ens vet hur man gör) och få med sig allt bagage. Samtidigt som man är i värkarbete. Förkyld är jag också.

Jag börjar undra hur detta ska gå faktiskt.

Aldrig mer

2010-04-11T21:39:00.004+02:00

I fredags var sista dagen på dagis för sonen.

Och jag tyckte att det var skitjobbigt, av någon hormonell anledning, I guess. Jag kunde inte ens gå och hämta honom. Det fick maken göra.

Barnen blev ju ledsna, framförallt två tjejer som tagit hand om sonen så väl. Och jag tänker på att sonen inte får träffa sin favoritfröken mer.

De hade gjort en scrapbook med massa bilder och när jag fick se den bara brast det för mig. Jag grät inte, men någonting gick liksom sönder.

Det är en hel värld för min son som försvinner, samtidigt inser jag hur otroligt mycket jag har missat när jag jobbat.

I fredags var också mitt sista barnmorske-besök innan bebisen kommer, så jag antar att det bara kändes som slutet på en era. En väldigt jobbig period. Det borde ju vara skönt, men jag tror som sagt att det är lite hormoner blandat med lite skräck över hur framtiden ser ut.

Och mitt i all ledsenhet har jag konstigt nog aldrig varit så övertygad som just nu, att det är alldeles rätt att ha honom hemma.

Lisa lisa lisa

2010-04-09T19:41:00.002+02:00

Jag var på Lisa Nilssons konsert för... ja ett tag sen. Två veckor eller så. Och har länge velat föreviga upplevelsen i skrift, men det tycks omöjligt.

Det går inte att föreviga tre (!!) timmars Lisa.

Hon är Beyoncés motsats. Då B bara sjunger som en mekanisk robot (perfekt, men utan känsla, som en väldigt less papegoja), så sjunger Lisa varje ord som om det vore första gången.

Jag gillar väldigt många av hennes låtar. Men de som inte har varit favoriter är det defintivt efter ett live-uppträdande.

Hon sjunger hela tiden, t.om. alla refränger. Hon slarvar inte, hoppar inte över jobbiga delar, tar inte särskilt mycket hjälp av backupsångarna. De är just backup, där för stämmornas skull.

Jag önskar nästan att jag såg detta mitt i vintern när det var som jobbigast med allting. För Lisas utstrålning och värme kan knocka ut ett helt kvartal av tråkiga månader.

Betyg: 5 av 5
Vad mer kan man önska?

Vecka 39

2010-04-08T14:27:00.001+02:00

Varje gång jag ska in på denna sida så hänger den sig.
Jag vill gärna byta blogg igen, men jag vet inte till vilken portal.

Känner mig lite skyldig mot de enstaka läsare jag har som inte har mig på facebook eller liknande.

Men jag ska ju föda närsomhelst, så vi prioriterar ner blogghelvetet ändå.

Läget, vecka 37

2010-03-25T20:22:00.003+01:00

Jag är inte längre avis på varken nygravida, eller sengravida eller skengravida.

Nu är jag less på graviditet. Har varit inne på förlossningen för nån vecka sen. Förvärkar från hell. Ena foten har ingen känsel, samma sak med några fingertoppar. Klåda över hela kroppen. Upprepade uvi:s. Eventuellt någon lever-issue. Samt den gamla vanliga smärtan.

Och nu... nu är det över på ett sätt. Inget mera jobb.

Inget hålla masken inför arbetsgivare, kollegor, kunder. Inga kavajer och skjortor som spänner över en för stor mage. Inget mera stressa till dagis innan tåget går och måste springa trots foglossning bara för att dagis öppnar så sent.

Jag fattar inte att jag orkat mig igenom faktiskt. Det har varit otroligt kämpiga dagar. De har helt klart varit i majoritet.

Och äntligen kan jag glädjas över min son. Det är sorgligt men alltför många dagar har det bara känts som att komma hem till arbetspass nr 2. Kvällskift, nattskift, sen upp och jobba. Men jag har ju en riktigt rolig liten kille! Han har ju en guld-personlighet.

Och ja vi hjälps åt här hemma, men det är mycket jobb i alla fall.

Min vila nu är så jävla välförtjänad.
SÅ JÄVLA VÄLFÖRTJÄNAD.

Jelousy

2010-03-06T13:39:00.003+01:00

Jag är nog inte helt normal ändå.

Jag blir helt vansinnigt avis på folk som säger att de har fått ett positivt gravidbesked.

Det är helt absurt för att

1. Jag är själv gravid.
2. Jag gillar inte ens att vara gravid.

På samma sätt kan jag bli jätteavis på höggravida. När min son var några dagar och vi såg en supermegagravid kvinna på Ica stönade jag: "Men åhhh, jag vill också! Tänk att hon ska föda barn närsomhelst..."

Absurt because of:

1. Jag hade min första vecka som icke-illamående på typ 9 månader.
2. Min kropp hade inte ens läkt än.

Men visst det är dessa två saker som är bäst. Att se beskedet (lottovinstkänsla x 1000) och att föda fram barnet och se vem det är.

Men oron och allt det här andra, väntande, smärtan osv. är jag inte så avis på.

Ägg och choklad

2010-03-05T10:59:00.003+01:00

Jag älskar Påsken från topp till tå.

Den är så fin i sin lagomaktighet. Så ostressad och lagom lång. Man hinner laga mat och behöver inte lägga ner allt för mycket energi, men det finns ändå någonting att fira.

Jag älskar färgerna, riset, vårkänslan.

Och jag kommer få en påskbebis.

Jag kan inte tänka mig någon större gåva.

Skjuter upp det här med att bryta ihop

2010-03-05T08:56:00.003+01:00

Min smärta är så gott som borta.

Jag kom på att jag gnäller på folk som gnäller om förlossningssmärta. Och så sitter jag själv och är helt anti-graviditet.

Så jag ignorerade smärtan och nu är den borta.

Det kan ju finnas någon annan förklaring.

Och visst gör vissa dagar ont. Men det är inte som för en månad sen när varje dag var pain pain pain.

Jag klarar det här, det är lugnt. Men trött är jag.

Och så har vi sagt upp förskoleplatsen för stora killen.
Detta kommer att bli mycket intressant...

SMS-lån vs Försäkringskassan

2010-03-05T08:47:00.002+01:00

Tiden krypelikryper.

Jag har fem arbetsveckor kvar efter idag.

Jag tänkte att jag faktiskt kan ta ut två föräldradagar i per vecka. Jag offrar bara tio dagar till och det kan det vara värt. Och vara hemma med stora.

Men nej, jag orkar inte.

Det är så komplicerat att Försäkringskassan betalar ut dagarna samma månad, men lönen kommer ju en månad i efterhand.

Sitter t.ex. och håller på en VAB-blankett så att inte FK betalar ut pengar för tidigt.

Jag menar skit SMS-lånen. Vabba ett par dagar så får du pengar om om två veckor typ. Direkt på kontot.

0% ränta.

Din partner bryr sig inte, snälla!

2010-03-05T08:39:00.003+01:00

He´s not that into you.
Jag tycker att vi ska ta vara på den frasen. Det gäller inte bara singlar, det gäller alla.

Det är pinsamt att bevittna.

Längtar inte bort, bara till

2010-02-23T14:40:00.004+01:00

Har spenderat väsentlig tid på att titta på resbilder idag. "Läsarbilder" och främlingars Facebook-konton.

Det handlar inte om värmen, detta är inte snöns fel. Det är ingens fel. Finner bara en förändring i mig själv.

Det som tycktes så skrämmande förut, känns lockande nu.

Att stå på en ny plats (oavsett klimat, observa återigen att snön inte har nåt med detta att göra) och bara tänka: här står jag. Jag är här och jag har valt att åka hit, eller jag har hamnat här för att reskostnaden verkade rimlig när jag letade efter resor och något företag gjorde lockande reklam. Jag nappade och tryckte på boka-knappen.

Lyssna på byggnaders historia och uppriktigt tänka ahaaaa.

Jag tänker inte sönderanalysera känslan utan mer bara konstatera att tja, det är väl trevligt.

Recensioner av nya smaksensationer

2010-02-12T20:31:00.003+01:00

Geisha Dreamy Caramel

Doft: Direkt när man öppnar förpackningen sprider sig en doft av tofee. På ett negativt sätt. Tofee doftar faktiskt ofta ganska äckligt. Lite medicinaktigt.

Smak: Det smakar inte riktigt så illa som det doftar. En bullemiker som bara trycker i sig skulle säker inte märka någon skillnad från orginalet.

Framtid: Den kommer vara borta till sommaren.

Fråga: Hur trodde de att de skulle kunna förbättra den perfekta geishan?

Betyg: 1 av 5

Ballerinakex kladdkaka

Fråga: Direkt till frågan. Vart är kladdkakan, vart är segheten? Vart är gegget?

Copycat: Chokladkexen smakar lite Oreo. Jag tror att det var det de ville. Fixa en maffig kaka till de allra maffigaste kunderna. Till oss som liksom inte har en gräns. Till oss som tycker att more is more.

Smak: Jamenvisst. Jag äter och upplever nånting. Chokladigt och sådär. Det är någon nougat i mitten, lite mörkare än orginalet. Men jag fattar inte vad det har med kladdkaka att göra.

Betyg: 3 av 5

Den där kvinnarn gör mig arg hela tiden

2010-02-10T12:09:00.002+01:00

Heja Gisele Byyyydchen som inte tycker det är nån grej att föda barn, rent smärtmässigt. Så jävla cool.

Och självklart måste Malin Wollin vara där och kommentera. (Läs förstöra).
Det blir slag under bältet direkt. Fotbollsfrun Malin undrar hur slapp Gisele egentligen är. Är inte det hur fult som helst?

Man kan ju vända på det hela. Hur ser Malin ut som jämt snackar om bomber och granater? Och att det small i hela rummet när hon sprack.

Smärta handlar för det mesta om inställning. Inställning går att påverka.

Jag har full respekt för att en del tycker att det gör ont att föda barn. Men tysta inte ner oss som inte tycker att det gör sådär jätteont. Det handlar inte om slapphet. Och vore ni inte så upptagna med att kasta skit på era medsystrar så kanske det inte skulle göra så ont hela tiden.

Heja Gisele!

Jag är inte dum i huvudet

2010-02-09T11:41:00.004+01:00

De som känner mig vet att jag alltid är lite extrem. Svart eller vitt. Så har jag också varit med mina graviditetstester.

Med första tog jag ett plus i vecka 10 vilket är väldigt sent.*
Med andra i vecka 3 vilket är väldigt tidigt.**

Nu är jag i vecka 30, hade jag bara varit smart nog att vänta till vecka 10, hade jag alltså varit i vecka 37 nu. (Nej jag hade fortfarande varit i vecka 30, men common WORK with me people).

Ändå har det gått snabbare med tvåan. Om det inte segar ihjäl sig nu på slutet.

Förklaringar:
* = Jag är inte helt dum i huvudet. Jag hade kräkts i flera veckor dessutom var bebisen planerad. Men jag hade tagit typ 2 negativa test innan och var så knäckt av det att jag inte tänkte ta någonting förrän jag kände sparkar. Illamåendet kom i samband med utomlandsvistelse, och det var rätt svagt i början. Det var jätteskönt att bara ha 2 veckor kvar innan den kritiska perioden var över.

** = Precis tvärtom. Jag hade tagit en miljon graviditetstest under en 10 månaders period. (Tips: köp ett hundrapack på nätet för 200 kr, istället för ETT test på apoteket för 100 kr). Varje nej är ett steg närmre ett ja, varmin filosofi. Dessutom tränade jag väldigt hårt och åt konstigt så jag ville ha lite koll på när det var dags att softa ner. Jag pressar mig alltid lite för mycket. Lyssnarman på kroppen kommer man ju ingen vart. Och jag minns särskilt ett träningspass som var helt... flippat. Nånting var inte som vanligt...

2010-02-09T11:09:00.003+01:00

Igår fick jag frågan om jag verkligen bara väntar en bebis.

Det hände aldrig med första. Tvärtom, blev folk alltid förvånade över hur långt gången jag var. Jag minns så tydligt den sista veckan, när jag sprang omkring som en galning i affärer (ja jag var pigg då till skillnad från nu) eftersom vi precis hade flyttat, och allas reakrioner: "ojdå, nästa vecka redan?" och en sneglande blick mot magen.

Det sägs ju att andra magen kommer fortare, men att slutresultatet blir samma.

Eller hur.

Säkert samma människor som säger att illamåendet går över efter 12 veckor.

Mitt har kommit tillabaka, plus smärta, plus sjukgymnast som inte hjälpte plus pencillin plus plus plus och så vidare.

Men än så länge jobbar jag.

Ingen fybromygleri här inte. (Sorry, men har fåt nya uppgifter om den där Alexandra som är så utförsäkrad, genom skvallertråden Flashback och jag är beredd på att ändra namnet på sjukdomen.)

Återställt busskarma

2010-01-30T06:58:00.002+01:00

För övrigt är jag väldigt snäll mot busschaufförer. Jag skakar alltid på huvudet om jag inte ska med så de inte behöver stanna i onödan.

Oftast stannar de ändå,för att nån ska av, så jag känner mig korkad.

Men tänk när de stannar i onödan. Resenären tittar åt ett helt annat håll och det blir bara pinsamt. Det är väl inte så jobbigt att skaka på huvudet?

Igår skakade jag och vi vinkade till varandra. Chaffisen var väldigt glad. Och jag blev glad. Tänk att han slapp bromsa in, stanna, kolla i backspegeln om han kan åka ut (eller hur man nu gör). Hela denna process slapp han tack vare mig.

Vi är på rätt linje igen, jag och SL-chaffisarna. Det är extra viktigt alla de gånger man åker med barnvagn.

Min morgon

2010-01-28T17:39:00.002+01:00

Jag går för övrigt ännu långsammare än någonsin.

Jag hann inte av bussen imorse. (Kärringvarning!) Kanske var jag lite slö, när jag tittade upp hade bussen stannat och jag skyndade mig till dörren, men det gick sådär.

Dörren stängdes och jag plingade och sade ursäkta. Varpå busschauffören skrek:

VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?

Och då hade jag redan grinat hemma så jag orkade inte göra det en gång till. Istället gick jag en 30 minuters promenad till jobbet.

Älskar när det är dålig kommunikation till mina företag. Not.

Nu är det jobbigt

2010-01-28T17:29:00.004+01:00

Jag grinar typ varje dag. Man kan nog stryka typ.

Det bara brister, jag orkar inte och så bara rinner det.

Smärtan har eskalerat de sista två veckorna. Det gör ont att sitta, gå på toa, stå upp i två minuter. Sammandragningar, kramper, prickar för ögonen, hela kittet. Måste le på jobbet.

Och jag blir så fruktansvärt arg på 1,5 åringen. Han är ganska så intensiv i sitt sätt att utforska världen så han behöver läras upp helt klart. Dock brister jag totalt i pedagogik-biten.

Jag har VABBat och det var helt okej. Gjorde mindre ont än att jobba, konstigt nog. Jag har i och för sig legat ner i soffa eller säng för det mesta och lillen har kutat runt under något slags bevakning.

Jag var på en akuttid hos min barnmorska och jag fick numret till en sjukgymnast. Så har denna vecka varit.

11 veckor kvar. Det går fort säger dem.

Sometimes you make me pissed...

2010-01-20T14:39:00.002+01:00

Min man är verkligen den personen som kan lyckas få mig lugn när jag är upprörd.

Förutsatt att det inte är han som är källan till upprördheten....

Vilket han inte var idag. Nu var det något som var kopplat till mitt jobb. Och yrkes-Linda måste alltid bita sig i läppen så lucnhen låter mer såhär:

OCH HAN SA
OCH HON SA
OCH DE SA
OCH SEN....
ÅHHH!

Och så säger älskling att jag ska ta det lugnt och så gör jag det.
End of story.

Vad är grejen med Haiti?

2010-01-20T12:08:00.003+01:00

Ett. Gunde Svan visste inte om jordbävningen. So? Måste man veta allt om allt?

Två. Facebookgruppen som bytte namn. Vad är grejen? Jag gick med, trots att jag misstänkte att den var fejk. Det värsta som kan hända är att grupen byter namn eller syfte, vilket var exakt det som hände. Jag är ganska övertygad om att mina vänner vet att jag inte är nekrofil. Det är bara att gå ur gruppen, end of story. Jag riskerade min stolthet för att skänka några kronor. So?

Vad är grejen med att allt blir en grej?

SOS

2010-01-19T13:50:00.003+01:00

Jag fick nyss ringa 112 på jobbet.

Det var ingen fara egentligen men när jag ringde lokala brandkåren hade de som policy att man ringer 112.

Så det blir fjärde gången i mit liv jag ringt 112. Och nu är både polis, brandkår och ambulans avklarade för min del.

En sak som är ganska sjuk är att man blir kopplad genom 112. Till den man behöver prata med. Tänk om detn tiden inte finns.

Jag tycker att 4 larmsamtal är ganska mycket när man är 25 år. Å andra sidan var det bara en gång det handlade om liv och död, men det kan man ju aldrig veta på förhand.

Var det skönt för dig också?

2010-01-19T08:59:00.002+01:00

Tack till dig som stod jättenära bakom mig på det överfulla tåget.

Jag fick precis det ryggstöd jag behövde.

Det var skönt!

The pain

2010-01-18T09:32:00.003+01:00

Jag hade jour och tog lillen till dagis.

Det är långt till dagis.

Jag hade ont, så som jag haft de senaste dagarna. Men jag sa till man att det är lugnt.

Så jag gick. Långsamt. Så långsamt man nu kan gå.

Det är en djävulsk backe upp till dagis. Djävulsk. Och jag var längst ner.

Plötsligt låser sig benen. Jag kan inte ta ett steg till. Det är omöjligt. Det blir svart för ögonen. Jag sätter på bromsen och sätter mig ner i snön.

Går fem steg. Svart. Låst. Sätter mig. Kräks för första gången på månader. Inte av illamående utan jagvetintevad.

Reser på mig, går fem steg, sätter mig.

Det är kanske 2-300 meter kvar till dagis men jag kommer inte fram. Bara jag klarar backen...

På nåt sätt tog jag mig dit. Det blev bättre efter backen. Promenaden tog 35 min istället för 10. Precis när jag lämnat sonen ringer jobbet.

Och nu sitter jag på jobbet. Det hjälper liksom inte att sjuka sig. Ont gör det ändå.

Aj!

2010-01-17T20:59:00.001+01:00

Jag är typ döende i foglossning.

Jag trodde jag var smärttålig men detta var otroligt jobbigt. Kanske är det det mentala som spökar. Hur orka i 13 veckor till?

Jag hoppas det blir bättre.

Ny krönika

2010-01-16T21:42:00.000+01:00

Länk.

Trygghetskänsla nr et

2010-01-12T16:35:00.003+01:00

Ibland kommer min man hem sent. Och jag lägger mig tidigt.

Nånstans i bakgrunden hör jag ljudet av nycklarna som öppnar låset.

Mina stängda ögonlock upplever mörkret lite ljusare från hörnet.

Micron plingar till i köket.

Jag sover men jag noterar att jag får en puss. Och hans stora hand på min ännu större mage. Då spelar det ingen roll att jag måste upp kl 6.

Det har aldrig varit så lätt att gå upp på morgonen som nu.

Dagis-nagging

2010-01-12T16:05:00.004+01:00

Det privata dagiset som ligger nära oss verkar skitbra. Att ha ett nära dagis visade sig vara ganska viktigt när man ska ha dagisbarn i minst sex år och låtmiggissa mer än så.

Chefen svarade på samtliga mina frågor på direkten och var mycket trevlig. Och det verkar inte vara problem med platser så vi ska sätta stora i kö direkt. Privat verkar vara the shit, varför missade vi detta?

Vi vet bara inte riktigt när sonen ska börja.

Jag har ju råkat nämna det här med dagisändringen för några enstaka personer (mammor). Att vi kanske ska ha sonen hemma smatidigt som lilla/lillen.

Och jag tror jag aldrig sett så chockade miner.

Ha hemma? En 1,5 åring? Ett sånt stort barn?

Låt mig då förklara mig. Jag är inte Judas helt och hållet. Det är möjligt att vi kommer ha honom kvar, men det lutar som sagt åt att vi inte har honom kvar på dagis. Jag tycker att dagis är bra.

Men.

Jag skulle aldrig gå så långt som att känna att det är DÅLIGT att vara hemma.

Det är bra att vara hemma.
Det är bra för dagisälskande att gå på dagis.

Allt är liksom bra eller brabra.

Nu blir jag sådär: vaddå tror de inte att jag klarar av två blöjbarn hemma? Jag? Vet ni inte vem fan jag är??

Jag är Linda fucking Mpili och jag klarar allt.

Det var längesen...

2010-01-12T09:14:00.003+01:00

1. Stänger du av mobilen när du sover?
Nej, det är ju min väckarklocka plus att jag har jour.

2. Vem såg dig senast naken?
Åh, åh gissa.

3. Hur såg du ut på högstadiet?
Det är en treårsperiod, jag hade lite olika lookar. Upptäckte mascara. Hade alltid linser och vägrade glasögon, nu är det tvärtom.

4. Hur kommer du se ut om tjugo år?
En väldigt sliten morsa.

5. Hur var du på dagis?
Jag gick bara på lekis, inte riktigt samma sak. Men jag tror jag var blyg as hell.

6. Hur är du att ha som arbetskamrat?
Jag brukar vara uppskattad. Jag klagar aldrig utåt utan stänger allt hat inombords. Sånt gillar alla.

7. Har du celluliter?
Jag vet knappt vad det är, men jag antar det.

8. Biter du på naglarna?
Nej vad skulle det va bra för?

9. Har du något handikapp?

Jag är så fruktansvärt oteknisk så man borde räkna det som ett handikapp. Har svårt för vissa typer av nycklar/lås, knappar och dylikt. Förstår inte processen bakom, det är helt blankt. Jag hatar när dragkedjan fastnar, vet inte hur jag ska ta mig ur plagget.

10. Är du rädd för att få hängbröst?
Det stadiet är passerat för längesen.

11. Tror du att Gud är en man eller en kvinna?
Gud är väl ett väsen som genomsyrar allt? En kraft liksom. Gud är Big Bang och Big Bang är Gud. Whatever.

12. Svär du?

Alldeles åt helvete för mycket.

13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen?
Typ mittemellan. Man vill ju inte fastna.

14. Hur homo är du på en skala 1-10?
Tror inte jag har så mycket gayvibbar.

15. Tror du på utomjordingar?
Det finns säkert liv nån annanstans i nån annan form.

16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad
väljer du?
Nånting köttigt och såsigt med potatismos.

17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på?
El Porco.

18. Har du blivit arresterad?
Niet.

19. Ljuger du?

Det blir säkert någon överdrift här och var.

20. Har du kysst en polis?
Not the cops, only the criminals.

22. Har du någonting att dölja?

Min mage?

23. Vad har du på din nyckelknippa?
Nycklar och ett hjärta. Kanske en ficklampa om jag minns rätt, kollar aldrig vad jag har på, det är ju en vardagsrutin.

24. Är du/har du varit gift?
Ja, det är bland det bästa jag gjort.

25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojk-/flickvännen från
krogen?

Ja om vi inte hade massa barn.

26. Kan du laga cyklar?
Se mitt handikapp.

27. Kan du fixa med bilar?
Handikapp! Jag vet inte ens hur man öppnar en bildörr.

28. Brukar du köra om?
och du tror att jag kan köra?

29. Kan du baka bröd?
Ja det kan jag, men jag är mer en tårt-och kaktjej.

30. Vet du hur man frostar av en frys?
Vaddå är det inte bara att stänga av den och sätta massa hinkar på golvet?

31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i?
De flesta har ju så mycket tragedi. Men Seventh Heaven (som jag hatar som serie) verkar väl idyllisk.

Det här med dagis part 10345

2010-01-11T10:41:00.003+01:00

Nu vet vi faktiskt inte om sonen ska gå kvar på dagis när nästa unge kommer. Nu lutar det åt att jag tänker vara hemma med båda.

Och det är helt av egoistiska skäl, så ingen behöver oroa sig över att jag blviit omtänksam eller så.

En sak är ekonomin. Det är onödigt att ha en extra utgift.

En annan sak är att det är långt till dagis. 30 min promenad enkel riktining. Och jag orkar inte gå fram och tillbaka till dagis 2 timmar per dag.

Bättre att sätta båda ungarna i ett närmre dagis när nr 2 fyller ett år eller så. Det vill säga om vi får plats.

Och ja det är klart det är gosigt att ha sonen hemma. Vi får väl hänga på öppna förskolan varje dag och så får han sprigna runt hela sommaren.

The nerve

2010-01-11T10:36:00.002+01:00

Jag fick en enormt konstig kommentar på jobbet så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Där har vi en solklar nackdel med att jobba på olika ställen. Jag får liksom inte alls samma makt att säga ifrån.

Det här med kläder

2010-01-07T10:39:00.003+01:00

Idag har jag dubbla kläder på mig. Åt helvete med kylan!

Problemet är att nu svettas jag när jag sitter inomhus.

Så vilket är bättre: att frysa ihjäl 5 + 10 min på väg till jobbet eller ha en överhettad rumpa hela dagen?

Pengar eller miljö?

2010-01-07T10:33:00.004+01:00

Jag kan inget om miljö. Och jag är inte så värst intresserad heller.

Det kräver att man tänker i alldeles för många steg. Det krävs research. För jag vill inte vara puckad. Tro att jag är en bra människa när jag äter norsk lax, när den egentligen transporteras åt helvete för att rensas för att sedan komma tillbaka till Sverige.

Jag låter priset styra mig till 90%.

En del företag gör en grej av att de inte skickar så mycket papper, reklam och brev. De kör med email för att förbättra miljön.

Men stämmer det verkligen? Vi förburkar så mycket mera el. Jag säger inte att det är sämre eller bättre. Jag säger att jag inte har en aning.

Och att de säkert också får en mindre kostnad och att det är det som styr.

Yves Rocher låtsas vara miljövänliga genom att inte ge kunden en påse. Och exakt hur mycket cash tjänar de på det?

Pigge pigge

2010-01-06T21:27:00.003+01:00

Jag bloggar så dåligt här att jag funderar på att byta portal. Men nog om det.

Nu ska vi istället prata om Pigge Werkelin, mannen som förlorade hela sin familj i tsunamikatastrofen.

Jag har varit lite kluven till Piggelin. Många gillar inte att han har varit i media så mycket. Det har varit lite sorgjippo. Ibland har jag också känt lite så.

Jag öppnar Aftonbladet i min webbläsare och möts av artikeln: "I Thailand igen - med ny familj" och jag drabbas av äckelkänslor. Men jag läser ändå.

Och kommer på att det enda äckliga är rubriken, och det är ju tidningens fel, inte Pigges. Säga vad man vill, men det krävs stort mod att våga leva igen, bilda familj osv.

En del tycker att han fick barn snabbt och jag är beredd att hålla med. Två barn och det var bara fem år sen katastrofen.

Sen börjar jag räkna lite (vilken tur att jag alltid tänker steget längre). Tja jag har ju min tvåa på väg och det var inte alltför länge sen vi träffades. Och jag känner inget konstigt med det.

Det kan ha nåt med sorg att göra. Också. Jag förlorade ju min pappa -03 och det är inte i närheten av att förlora hela sin familj, så jag tänker inte jämföra. Men jag tror att man inte tvekar lika mycket om man drabbats hårt. Det är här och nu som gäller.

Älskar man varandra och vill gifta sig, så ja, då gör man det. Det spelar ingen roll hur kort tid man känt varandra. Man segar inte utan får ut mer av tiden. Motgångar kommer komma igen, hur man än gör.

Artikeln lyser hopp. Att gå under är så mycket lättare än att finna glädjen.

Pigge, det är en beundransvärd människa.

Good stuff

2009-12-30T15:27:00.003+01:00

Min gubbe fyller år idag. Han är pappaledig och jag hade jour utan att bli uppringd så vi har haft noll dagishets. Samma sak igår. Vi har sovit ut. Det har varit mysiga dagar.

Vi hittade en grym vagn av en slump bara sådär. Vi har käkat lunchbuffé. Sonen betedde sig som folk.

Och nu ser jag att min extrabeställda födelsedagspaket med massa kläder kommit med Schenker.

En bättre dag får man leta efter.

Imorgon är det Nyår. Jag har en snygg klänning och ska laga anka. Och min bror kommer hit. Grymt!

Tre barnvagnar men bara en bebis

2009-12-30T14:47:00.004+01:00

Vi har fyndat en tvillingvagn på Blocket! 1500 kr. (Ord pris 8000 kr).

Ironiskt nog är ofta tvillingvagnar billigare än syskonvagnar, trots att tvilling har dubbel uppsättning av allt.

Jag har haft fet ångest för det här och sett tusenlappar försvinna i hemska syner. Funderade t.om. på att bara skaffa ståbräda.

Jag slösurfade igår och råkade hitta en billig och fräsch vagn och fick ett snabbt svar om att den var kvar.

Vi behöver nog inga fler bebisprylar inför tvåan.

Sen tycker jag att det är en härlig artikel idag i Aftonbladet om att man inte ska skaffa barn tätt. Så typiskt västerländskt. Hur gör de i andra länder som har typ 8 syskon? De lär ju va tätt.

Tre personer hittills har sagt till mig att de ångrar att de skaffade barn så tätt. Trist för er, men det är inte mitt problem.

I love you

2009-12-30T10:26:00.004+01:00

Två nätter i rad har min man sovit med sonen i sonens rum. I en enkelsäng. Igår när vi skulle lägga oss gick jag bakom sonen för att se vilket rum han skulle välja.

Han gick in i sitt rum! Sen började han plocka undan leksakerna som fanns i sängen.* Vi har ett gäng kuddar på golvet som säkerhet om han skulle trilla ner, så han tog en av dem och klättrade uppp på sängen och lade sig för att sova. Han sov 20-09.30 med undantaget att han åt 22, men då var vi ju fortfarande vakna så det störde inte.

Gissa om jag är stolt?

Idén har växt i mitt huvud. Vår son gillar inte bebisgrejer. Han har inte borstat med bebistandborste sen innan han var ett. Det är bara vuxentandborste som gäller. Och han gillar inte spjälsängen. (Vem fan vill vara inlåst?) Enkelsägngen funkar skitbra!

Sovrummen är vägg i vägg, så vi stänger bara alla andra dörrar. När han vaknar på morgonen går han in till oss, utan att gråta. Han vet att vi är där.

Han har också lärt sig att plocka ur diskmaskinen. Jag öppnar luckan och han plockar ur grej efter grej så lägger jag dem på sin rätta plats. Jag slipper böja min onda rygg!

När han har ätit klart tar han fram lilla sopskyffeln och sopar upp allt han har haft ner på golvet, går och kastar i papperskorgen och lämnar sopskyffeln på rätt plats.

Stolt? Jag? Nej! Inte alls.

*Plocka undan= kastade de utanför sitt rum.

It´s never like the first time

2009-12-28T10:04:00.002+01:00

Jag saknar lite magin av att vara gravid första gången. När man kände wow varje gång man läste en graviditetskalender eller kände en spark.

När det pirrade varje gång man gick förbi Babyland.

Nu är det mer såhär:
Jaja bebisen sparkar, vad ska vi äta till middag?
Åh nej nu måste vi köpa ny barnvagn IGEN. Det räcker inte med de två vi har.

Förlåt bebis, ta det inte personligt. Vi ska ha så kul allihopa, ojoj vad kul vi ska ha!

Sunkigt is the shit

2009-12-28T09:55:00.004+01:00

För två år sen gifte vi oss.

På morgonen visste vi fortfarande inte om vi faktiskt skulle göra det. Men vi var redo, precis som dagarna innan.

Hade vi verkligen alla papper med oss?

En sak saknades, så det krävdes lite övertalning.

Och in på- den mest sunkigaste toaletten jag någonsin sett- tillsammans med min soonsoonsoon to be husband.

Där klädde vi på oss och jag sminkade mig. Vid det brunfläckade handfatet.

Nästan som att dra till Las Vegas faktiskt. Fast sunkigare.

Mannen ute ur toaletten och försöker knyta sin slips. Typ första gången han hade en sån på sig.

Någon från en trappa upp som skriker nåt i stil med: "Ey, ska ni gifta er? Jag kan knyta din slips."

Och tänk att jag inte skulle vilja ändra på någonting alls. Precis sådär är mitt drömbröllop. Där stämningen lyfter hela ceremonin. Inte någon jäkla pappersservett eller guldbestick.

Och två år, det är faktiskt längre än många Hollywood-äktenskap.

Alla dessa år då man letade efter kläder...

2009-12-28T09:53:00.002+01:00

Det är andra året i rad nu som jag har fått en ny fin klänning till Nyår. Utan att anstränga mig.

Och vilka två år har jag suttit hemma?
Jo förra och detta år. (Konstig meningsbyggnad).

Men det känns bra att vara fin hemma i alla fall och jag slipper frysa i tunt tyg.

100 kolor sa dem...

2009-12-19T19:48:00.001+01:00

Just nu: kokar julkola.

Och hällde lite av det såsiga koket rakt in i min vaniljglass. Och det blev som hot fugde.

Vill ha mer!

Att vara ett år och lite smartare än vad man borde

2009-12-19T18:55:00.002+01:00

Han kissade idag. Han stod i ett hörn och drog ner blöjan och byxan där fram, lutade sig och kissade, drog upp blöjan och byxorna igen. Dock skedde inte detta på toan. Som en riktig karl med andra ord.

Han fattar vad som ska slängas i papperskorgen. Han tar clementinskal och reklam och kastar i soppåsen och stänger igen luckan.

Han vet hur han man får upp spärren på spisen. (En barnsäker sak som gör att plattorna inte blir varma). Visserligen har vi hällskydd så han kan inte bränna sig, men det gäller ju att ha koll hela hela tiden.

Han älskar att damsuga och "laga mat" i kastruller.

Han kan fickparkera med Bobby Caren. Nästan i alla fall.

Om mina boobies

2009-12-19T18:53:00.001+01:00

Jag har bröstmjölk igen. Vad jag nu ska med den till. Mata ettåringen? Han har helt glömt bort detta med tuttar. Han har inte fått nåt sånt på ett år.

Men jag tänker inte hoppas. Jag har inget förtroende alls för mina tuttar. Mjölken kommer säkert försvinna lagom tills tvåan är ute och så står man där åter på Lidl och köper bröstmjölksersättning för hela föräldrapenningen.

No more lonely nights

2009-12-19T18:51:00.002+01:00

Jag har varit ensam med sonen en vecka. En lååång vecka. All min sympati går till heltidsarbetande ensamstående föräldrar med småbarn. Särskilt om ni råkar vara på smällen också. Det är lååångt att gå till dagis. Ännu längre när det är fullt med snö så man knappt kan ta sig fram. Nätterna vill jag inte ens prata om.

Ni som klarar detta, hela tiden, är värda liksom lite lite mer än oss andra.

Vart är jag? Vad gör jag?

2009-12-13T22:45:00.002+01:00

Andra garviditeten svischar förbi säger dem.

Svisch, svisch no shit.

Jag har inte koll på mina barn. Och att använda pluralis är ju faktiskt fusk.

Den som är utanför magen har i alla fall fått två nya tänder och jag har ingen aning om när de dök upp.

När läste jag en gravidkalender sist? Minns inte. Jag fick räkna ut på familjelivs forum vilken vecka jag är i.

Det skulle aldrig hända med ettan. Jag hade koll på varje dag.

Lilla sparkar hela tiden och det är knappt jag noterar det. Har inte tid att sitta och fundera över om det är en tjej eller kille.

Och jag tänker inte ha dåligt samvete.

Det här är en del av livet. För mindre än två år sen visste man inte ens om man kunde bli gravid och så kommer ketchupeffekten. (Faktum är att jag inte ens riktigt trodde på det efter första kidden heller, kan vi verkligen ha sån tur igen med alla rubbningar?)

Allting ändras hela tiden. Panikångesten som var min vardag för nåt år sedan är poof gone. Gammal oro (konstiga dejter och skolan) ersätts med ny oro (barn, familjelivet).

Och jag vill skicka ett sms till gamla Linda:

"Hej, just nu klarar du inte ens av att ta ett blodprov. Men om några år kommer du vara på väg att få ett 2ra barn och du älskar att föda. Och du orkar springa en mil som gravid. pok"

Het debatt om dagis

2009-12-09T16:39:00.004+01:00

Vet ni vad som är den hetsigaste debatten i småbarnsföräldervärlden?

Den om man ska ha ett barn på dagis när man är föräldraledig med en liten.

My oh my.

En mer dömande debatt får man leta efter. Men judging is fun!

Det finns en hel drös med människor som tycker att det är h-e-m-s-k-t om ett barn går på dagis om en förälder är hemma och bara sitter på facebook hela dagarna.

Hur gjorde man förr i tiden?

Borde man inte veta att två barn är massa jobb?

Att vara hemma med föräldern måste vara bäst och det finns ju öppna förskolor!

Hur gjorde man förr när barnen inte fick gå på dagis om man föräldern var hemma? Va va va?

Att barnen utvecklas på dagis och trivs är bara dåliga argument!

Jisses.

Min son började på dagis innan han fyllde ett år. Två hela dagar innan.
Det kändes hemskt. Jag hade räknat med att vara hemma med honom minst 1,5 år. Men saker och ting förändrades kan man lugnt säga. Ekonomiskt, that is.

Jag var minst sagt väldigt negativt inställd till dagis. Det kändes som att barnen var typ boskapsdjur.

Men min inställning förändrades. Kanske har vi ett väldigt bra dagis. Eller så är kombinationen vårt barn + vårt dagis kalas, vad vet jag.

Vi ska ha en till och då kommer den stora vara 20 månader.

Hade den lilla kommit tidigare som vi ville, hade vi no way in hell stoppat in någon på bondgården, jag menar dagis.

Vi led av grov dagis-ångest.

Nu gör vi det inte.

Och det allra mest troliga är att sonen kommer gå kvar på sitt dagis. Ett par timmar om dagen.

Och hur hur hur hur kan vi göra så mot honom?

Tja. Det känns hemskt att rycka honom därifrån, trots att vi skulle vinna ekonomiskt på det. Visst utvecklas han där, men det är inte huvudgrejen.

Jag tror inte att de som håller sina barn hemma är dåliga. Jag hade som sagt själv gjort det om det där jäkla ägget hade fäst lite fortare.

Nu hann jag se en annan sida och ändra mig under tiden. Too bad, oh judge me!

Men hur jag än vrider och vänder på det så är det sant. Min son trivs på dagis och jag vill inte rycka honom därifrån bara för att han ska få vara bebis så länge som möjligt. I vårt fall känns det bara själviskt.

Visst kan man gå på öppna förskolan, men det är en helt annan sak. Inte alls samma barn varje gång man går dit. Jag gillar inte öppna förskolan så värst, det är mest en fikaplats för mammor. Och att dra dit en bebis undre tre månader is not good. Infektionsrisker och yada yada.

Visst hade vi "klarat" oss utan dagis om alternativet inte fanns. Men nu finns alternativet. Och säkert finns det inget argument som kan vinna. Jag kan säga det fruktansvärda ordet trrrriiiiivs hundra gånger. Men den andra sidan skulle inte lyssna. För inte vet väl ett barn om det trivs eller inte?

Jag sätter mina barn i främsta rummet och detta är det alternativ vi tror starkast på. Och tänk att jag nån gång kommer vara olydig och hålla sonen hemma från dagis utan att han ens är sjuk.

Ojojoj.

Lucia på måndag

2009-12-09T14:45:00.002+01:00

Jag behövde gå tidigare från jobbet på måndag och det gick väl sådär med deras felxibilitet.

Så jag tog ut en hel semesterdag istället.

Det känns ju ganska så onödigt egentligen. Är jag ledig kan jag lika gärna ha sonen hemma.

Oh well. Jag är ledig och slipper stressa och så går vi till dagis tillsammans och jag får titta på min lilla tomtenisse.

Okej jag förskönade det lite

2009-12-09T14:40:00.001+01:00

Självklart finns det stunder då jag tänker att jag knappt klarar en. Och vi som ska ha en till!

Men vi vill ju! Och vill man så går ju... det mesta.

Barn, ett två tre, give me

2009-12-09T14:33:00.004+01:00

Sonens julklappar är inhandlade. Två stycken blev det för totalt 68 kr. Ett set till badkaret. En badanka, groda och sköldpadda som simmar omkring. Eftersom min son spenderar halva sin fritid i en badbalja kändes de 29 kronorna välinvesterade.

Den andra är en pedagogisk leksak. Det är ett torn som ska byggas men kopparna måste så klart vara i rätt ordning så man måste tänka lite.

Rent ekonomiskt skulle jag klara av 100 barn. Inte för att min ekonomi är så värst bra egentligen, men jag vet vad jag gör.

Jag gjorde ett test på Expressen och de höll med med mig. "Är du redo för ett till barn?" Ja, sa dem.
Det är en himla tur det. För jag är i vecka 21 och man kan väl bara göra abort t.om. vecka 22 i detta underbara land.

Hursom. Jag kommer alltid att svara som jag gör nu.

Jag kanske alltid är redo för barn.

The cleaning boy

2009-12-09T10:26:00.002+01:00

I´m out of words.

Det har varit så mycket stress och krångel med allt möjligt så ibland orkar man inte med.

Men om vi ska prata om nåt roligt och om ni vill veta min julklappsstatus så ser den väldigt fin ut.
Nätet is the shit!

Inte nog med att man kan fixa allt utan att lyfta på arschlet, det är billigare och man hittar saker som ens kärlek har letat efter men inte hittat i någon butik.

På lunchen tänkte jag rusa och kolla nåt litet och billigt till sonen i en butik som har massa billiga bra att ha-grejer. Något symboliskt bara.

Mormor skämmer ju bort så mycket, så jag behöver inte tänka på sånt.

Dessutom har jag varit så snäll och redan köpt en egen diskborste till sonen för 3,50kr på Willys. Den är väldigt populär! Hittar jag ett sopset till ett bra pris kanske det blir en sån.

Riktiga saker är båda billigare och roligare än leksaker.

Det här med att käka på natten

2009-12-04T09:31:00.003+01:00

Folk är på oss som fan för att vi fortfarande inte avvänjt vår 15 månaders från att äta på natten.

Visst är det tröttsamt ibland, men är the easy way alltid the best way?

Vi ska väl ta tag i det snart, jag vet, jag vet, vi kommer ha två inom kort.

Men det är så skönt när man kollar Linda Skugges blogg och hon har en bild på tre vällingflaskor inför natten. Och hennes yngsta barn är mycket större än vårat.

Och TRE nappflaskor deesutom!

Låt ungarna få käka, folk är olika.

Vi har en liten småätare. Men han är frisk och vi mår bra.

Amen.

Jag orkar inte resa

2009-12-04T09:30:00.001+01:00

Oftare och oftare drömmer jag att vi ska resa någonstans och när jag vaknar, är jag så fruktansvärt lättad över att det bara var en dröm, trots att det inte ens var något obehagligt.

Kategori: Issues som börjar på bokstaven I.

Mejl

2009-12-04T09:27:00.001+01:00

Min Hotmail.

Mejl från jobbet.

I ämnesraden står det: Vår bloggpolicy.

Och mitt hjärta bankar hårt hårt hårt hårt hårt.

Fast jag vet ju att jag inte gjort något fel, men ibland är de så strikta.

Nåväl, det visade sig vara ett massutskicksmejl och de vill att vi ska skriva på nåt papper. Och det var inga konstigheter egentligen.

Jag skriver inte så mycket om mitt jobb överhuvudtaget, och skulle aldrig lämna ut viktig info osv.

Not so teknisk av mig

2009-12-03T10:34:00.003+01:00

Gissa vad jag har gjort?
Nämen du gissade alldeles rätt!

Jag har klätt granen på jobbet. Alltså jag kan inte sånt egentligen. Jag trasslade till ljusslingan och ville bara gråta. Och lovade mig själv choklad om jag lyckades fixa det utan att be om hjälp.

Men jag lyckades och nu får jag massa komplimanger för den fina granen. Mycket oväntat. Jag har noll känsla för sånt här.

Jag har en krönikebeställning. Det är betydligt lättare att fixa, även om nerverna går åt där med.

Oväntad present och bebisen

2009-11-29T21:03:00.003+01:00

Gillar jag Blogspot? Jag vet inte längre.

Jag har fått en Gina Tricot tröja idag av min make. Förstår inte att han vågar köpa saker sådär, det finns så mycket storlekar och grejer att tänka på. Men den satt perfekt och framhävde magen. Jag själv köper alltid fel storlek till mig själv.

Jag har återigen varit på ultraljud. De säger 21 april. Igen.
Jag säger en vecka innan. Jag tror att även denna är punktlig och kommer komma på sin egentliga BF, men att de har jäkligt fel.

I know my body and I know my children.

Stolt!

2009-11-23T10:09:00.004+01:00

Dagens "Grattis, du är bäst" går till min älskling som klarade uppkörningen på första försöket.

Visserligen har han haft körkort jäkligt länge men oppoppopp det var inte svenskt. Inte nog med att det inte var svenskt, det var utomeuropeiskt och då kanske ni känner igen denna mentalitet:

30 år gammalt kött får säljas som djurfoder inom Europa,
är det utanför Europa kan människor också äta det.

Same, same but not so same.

Med andra ord var körkortet värdelöst här.

Bråk bråk bråk!

2009-11-22T21:02:00.002+01:00

Idag har jag läst lite på Aftonbladet Blogg. Jag saknar den ibland. Jag har trots allt, träffat så många bra människor genom den, vilket jag garanterat inte kommer göra genom den här portalen.

Och nu bråkas det där. Och jag saknar det.

Så är det också när jag är på bussen ensam och jag hör nån unge skrika på ett jobbigt sätt. Då saknar jag sonen som mest.

Jag kanske gillar problem, jag.

Gravid och jävlig

2009-11-22T20:59:00.003+01:00

Det känns tungt i benen och min kropp är så trött, så trött.

Jag minns inte att jag kände så med ettan. Mot slutet javisst, men nu är det bara mitten. Jag hoppas verkligen att det är nåt tillfälligt och ska införskaffa brusjärntabletter imorgon.

Magen kom tidigare med tvåan, kanske har det med det att göra? (Jag börjar bli som Grey´s Christina, det är lättare att kalla folk för siffror istället för att ha koll på namnen!) Jag har inte gått upp så mycket än, men jag bara känner mig tung, tung tung!

Det var dagens gnäll från mig.

Lilla klorofyll, hur mår du?

2009-11-20T17:43:00.002+01:00

Två barn. Nu börjas det.

Råd man inte bett om.

Låt stora barnet få vara litet.

Glöm inte att ha egentid med det stora barnet.

Det blir stor skillnad om man får en lillasyster istället för lillebror.

Det är bäst med det och det intervallet mellan barn.

Var det planerat? Var det planerat? Var det planerat?

Och nu senast Pampers nyhetsbrev.

Says something like this:
Nu har ditt barn börjat gå och då brukar många längta efter ett till barn, men tänk efter noga. Det är stor skillnad mellan ett och två skitsnack skitsnack EGENTID.

Resten läste jag inte.

Det är ett jäkla tjat om att man inte ska ha barn tätt. Så tänker man inte i andra länder.

Jag tycker att ordet egentid är lite svenskt. Own time, har jag aldrig hört talas om. Man ska ha egentid med sin partner. Egentid med bara barnen. Egentid med varje barn för sig. Och egentid med sitt eget ego.

Mina växter kanske också vill ha egentid?

Foto

2009-11-18T13:40:00.002+01:00

Ettåringen har tagit skolfoto. Eller förskolefoto.

Det är vid såna tillfällen det verkligen slår en att man är förälder. Man betraktar allt från andra sidan liksom.

Ett skolfotokuvert kommer. Och det är inte fåfänga fjortis Linda som är på bilden.

Det är en söt liten lockig grabb med busblick.

Och jag är hans mamma.

Det finns en mage!

2009-11-17T08:38:00.003+01:00

Imorse frågade en dagisfröken när bebisen kommer. Jag blev lite paff, men svarade i mitten eller i slutet av april, vi är lite oeniga kring datumet. Jag tog för givet att min man hade sagt någonting.

Men det har han inte tydligen.

Ladies and gentleman, det finns en riktig bebismage alltså.

Visst har magen blivit lite större, men personligen skulle jag inte våga chansa sådär. Eller så är det supertydligt, det kanske är bara jag som är lite blind.

I like my job

2009-11-14T20:55:00.005+01:00

Många undrar om det inte är jobbigt att ha jour. Att vara ambulerande och inte veta var man jobbar. Jag vet att en del ser ner på det.

Jag är heltidsarbetande. Jag räknar med att jobba 8 timmar per dag. Oftast 8-17, då jag rör mig inom kontor. Man måste ha den inställningen. Att man ska jobba!

För är man inte uppbokad har man jour 6-12 och då kan de ringa in en. Periodvis sker det mycket, ibland inte alls. Det där iblandet räddar mig väldigt mycket.

Den här veckan jobbade jag måndag 8-17, samt torsdag 8-12.
And that´s it.

Mera tid med kidsen, samtidigt som jag ju får betalt. Kan det bli bättre?

Men huvudanledningen till att jag gillar mitt jobb är såklart att jag får vara på olika arbetsplatser och göra olika arbetsuppgifter. Även de mest tråkiga kontorssysslor är roliga när man vet att det är tillfälligt, och ibland får man gå hem om man är snabb.

Jag gillar dessutom att ha olika kollegor. Kanske för att jag har haft såna jobb tidigare där man har haft nåt slags påtvingad vänskap, och jag vill känna mig fri. Det har tagit mer energi än jobbet i sig.

Jag vill inte behöva redovisa varje måndag vad jag har gjort i helgen eller förklara exakt hur jag har lagat min matlåda. Nu blir det lite mer hej och hå, vad kul att du är här igen!

Fler saker jag slipper: att engagera mig i olika konflikter på arbetsplatsen, jobbiga chefer (hey jag är bara tillfällig!), onödiga möten där man låtsas bestämma saker och alla andra saker som inte har med arbetsuppgifterna att göra.

Jag vill jobba!
Och jag har det väldigt bra!

En kräkhistoria from hell

2009-11-14T15:28:00.003+01:00

Obs! Innehåller kräks.

Känsliga läsare bör gå vidare.

Låt mig då berätta båthistorien från Island. Ja jag vill gärna att hela världen ska läsa om detta. Jag var så fruktansvärt inne på att se valarna att jag inte ens brydde mig om den där lilla detaljen om att jag har en liten grej i magen.

Jag hade inte kräkts på flera veckor, vilket jag var mycket nöjd och kaxig över. Som om det var en grym prestation som jag ansvarade över! (Gamla läsare vet att jag förra gången kräktes i 9 månader, och mådde illa dygnet runt).

Så vi betalade och satte på oss våra fina overaller (se facebook). Vi skulle åka i fyra timmar och kolla på valar, jippi, jippi!

Det var vackert väder. Vindstilla.

Men efter typ 10 minuter började det gunga.
Och gunga.

Och gunga och gunga och gunga och gunga och gunga.

Jag började må illa och hade dumt nog inte ens ätit lunch och klockan var efter 13.

Det gungade.
Sa jag att det gungade?

Vi gick in, i typ en liten cafeteria för att vila oss och slappna av lite. Man är på helspänn när man är ute på däck liksom. Fler och fler började gå in och förstod att valar verkar vara något sällsynt i början på november.

As I said, jag mådde illa, men hade läget under kontroll. Jag hade ju inte kräkts på flera veckor, puhlease, vad skulle kunna hända?

Mannen gick ut för att valskåda. Jag var kvar inne med en vild ettåring som inte fått springa på flera timmar.

Plötsligt händer det, som Triss så ofta säger på tv.

Med ettåringen i ett hårt aggro tag i ena handen, medan andra handen håller i en spypåse som blir helt smockfull.

Det här med att den blir smockfull är en viktig detalj i sammanhanget. Förstår ni hur mycket som ska till för att en påse ska bli full?

Wild and crazy valskådning, that is.

Ettåringen galen. Mannen borta. Mera kräks kommer. Jag lägger ifrån mig påse nr ett i panik och tar nästa påse och fyller den till hälften. (Jag sa ju att det var äckligt! Varför läser du människa?)

Ettåringen galen i min andra hand. Galen på riktigt. Då kommer en våg. Splash splash säger det när påsarna töms över bordet, soffan och hela golvet.

Jag går över till närmsta människa och undrar om hon kan kolla min ettåring nån minut, men hon kräks också. Jag vinkar åt bartendern. Han fattar och kommer och håller i, men ettråingen blir ju inte så glad av att en främmande människa håller i honom. Man dessutom! Han gillar bara tjejer.

Jag ber bartendern hämta min man. Som om han skulle veta vem det är, men det visste han tydligen. Alternativt frågade han: vem har en fru som kräks som fan?

Det var bara en man som kunde känna sig träffad.

Jag skäms ihjäl och torkar och torkar, men det är så mycket och överallt. Och äckligt. Så jag springer på toa och kräks igen.

Jag lyckas städa upp det mesta och vi sätter oss och tar det lugnt. Jag svär.

Jag kräks två gånger till. Jag har aldrig kräkts fem gånger under samma dag. Samma timme!

Då var det två timmar kvar av båtresan and i was in hell.

Men vi såg vita delfiner i alla fall. Fast det är faktiskt inte mycket till tröst.

Pepparkaksrullar

2009-11-14T15:26:00.003+01:00

Jag verkar ha nån grej för pepparkakssmak. Idag hittade jag pepparkaksrullar som alltså är typ damsugare/punchrullar fast med pepparkakssmak.

Det var gott, men väldigt sött.

Den bruna runt om, som alltså i normala fall är grönt, smakade pepparkaksdeg. Och det i mitten smakade som pepparkakschokladboll.

Try it.

Sjuk och jävlig

2009-11-13T10:29:00.003+01:00

Inte nog med att jag är förkyld. Jag har såna fruktansvärda hostattacker att jag till slut kräks, eftersom mina kräkreflexer är på hugget när jag är på tjocken. (Stackars sonen blir jätterädd när jag kräks, jag låter döende).

Jag har ögoninflammation.

Och inatt började visdomstanden spöka så hela käken gör ont. Och ena ögat. Och huvudet. Det trycker liksom överallt.

Jag har jour, men är hemma. Med en energisk ettåring, eftersom dagis kickat ur honom. Ringer jobbet har vi samma plan som igår.

Visst är det i all fall lite synd om mig?

Det är inte kul att vara sjuk när man har småbarn. Snart är de två, oh my...

Pussel

2009-11-11T09:50:00.002+01:00

Dagis ringde mig precis. Jag måste hämta sonen för att han är röd i ögonen. Men det har han ju varit ett tag!

Jag är hemma, men har fortfarande jour, så ringer jobbet mig är jag screwed. Samtidigt vill jag inte vabba då jag bara har jour två timmar till och troligtvis händer ingenting.

Min man sa dock att om mitt jobb ringer får jag ringa honom, så får vi mötas nånstans så dumpar jag sonen till honom. Han pluggar och är lite friare än vad jag är.

Det är ett jäkla teamwork alltså.

Flygande bebisar

2009-11-11T09:15:00.004+01:00

Jag är ju lite irriterad över det här med att vi inte riktigt vet hur långt gången jag är. Jag vill ha ett exakt datum för när barnet kommer ut.

Yeah, good luck.

Det är så här: att första ungen kom ut på fem timmar, så andra ungen kommer flyga ut.

Hinner jag in till sjukhuset?
Föder jag i taxin?
Ska jag ha koppel runt min man den sista månaden?

Jag har föreställt mig detta scenario:

Jag får plötsligt värkar. De är starka på en gång. Jag är ensam hemma med min son. Jag hinner inte ta telefonen. Jag tvångsstoppar in sonen i hans spjällsäng och säger "mamma kommer snart". Han skriker.

Jag hinner ta fram en filt på vardagsrummsgolvet, lägga mig, och krysta fram nästa unge. Ljudlöst, för att jag inte vill skrämma min son. Sen ringer jag ambulansen och ber dem skjutsa in oss och på vägen ringer jag min man och meddelar att han blvit pappa för andra gången och att jag inte hann ringa innan för allt gick så fort.

Jag tycker att det verkar helt rimligt, ja.

Såhär gick det till, typ

2009-11-11T08:49:00.004+01:00

Nu när jag har fläkat ur mig själv och mitt maginnehåll finns det ju faktiskt fler saker att skriva om.

Åh, åh, ååååh vad jag gillar att vara andragångsföderska. Inget snack om profylax, inget jidder. Allt är bara rakt på. Inget lurendrejeri. Inga idiotiska råd.

Rookie var jag förra året, nu kan jag det här.

Graviditeten är mycket enklare. Har kräkts denna gång med, men det är inte i närheten av hur det var förra gången. Men trött blir man. Särskilt när man jobbar heltid och har en energisk ettåring. Nu är det bättre än i början i alla fall.

Jag är hungrig hela tiden. Jag äter hela tiden. Min ämnesomsättning är bananas. Jag har bara gått upp 1 kg hittills. (Note to self: ät normalt så fort ungen är ute!)

Jag sprang Tjejmilen gravid. Jag sprang lilla versionen av Mälarömilen gravid. Det var bara viljan som tog mig igenom, för träningarna hade inte gått bra alls. Jag orkade knappt springa igenom 2 km, men loppkänslan är verkligen drivande. Nu orkar jag inte längre alls. Det var förresten så jag började misstänka att jag var gravid, för jag kände mig helskum efter någon träning.

Det tog längre tid att bli gravid. Antagligen ville kroppen vila lite efter första kiden, men jag har verkligen sympati för folk som försöker och försöker. Det tog ca 10 månader, men man kan bli väldigt frustrerad ändå.

Jag har kissat och kissat. Och fått elaka spökstreck två gånger. (Falskt positivt test). Det tog fyra billiga test plus ett digitalt "DU ÄR GRAVID DIN JÄVEL FATTA DET"- test innan jag kunde tro mina ögon.

Igår blev jag tillbakflyttad för andra gången, men det kan omöjligt stämma. Enligt deras beräkning igår blev jag i så fall gravid 6 dagar innan jag fick ett positivt test. Och det är helt omöjligt. De säger att det är vecka 17, men det måste vara minst 18, kanske 19. Vi ska kolla igenom om två veckor.

Jag har ingen känsla alls denna gång om det är en flicka eller en pojke. Och vi tänker inte ta reda på det. Min man vill inte denna gång och Karolinska vägrar kolla så då får det väl bli så. Det är säkert kul att bli överraskad. Eller så blir man det ändå.

Sist jag fick barn:

-Vad blev det för nåt? Vad är det, vad är det?
-En pojke, men... visste ni inte det innan?
-Joo... åååååh en pojkeeeeee!

Linda är det något du vill berätta för oss?

2009-11-10T20:22:00.003+01:00

Vad trevligt att du frågar! Jag har tre saker jag vill dela med mig!

Jag har en väldigt retfull hosta, särskilt om nätterna. (Quotar min man: "jag vaknade och trodde att ett krig hade börjat!")

Jag måste klippa mig väldigt väldigt kort.

Och ja just det, jag är på god väg att bli tvåbarnsmorsa. I april nån gång (jag och barnmorskorna är oense om datumet än så länge), kommer vi att ha två galningar hemma.

Ja jag vet att det är en galning. Jag var på ultraljud idag. Definitly one more crazy baby.

Milda makter!

2009-11-10T20:13:00.002+01:00

Margarinet har åkt ur min kyl för länge sedan. Det ska tydligen vara plastigt och livsfarligt och sånt.

Och jag har försökt bre smör.
Hård.
Flytande.

Men det smakar inte smörgås, namnet luras.

Efter en veckas hotellfrukost med Lätt och lagom, tog jag det stora beslutet att återinföra margarinet i mitt hem. (Milda).

Ni får acceptera det.

Miiihiihiiiiilda.

Ja jag kan se in i framtiden

2009-11-09T21:45:00.000+01:00

Jag har haft lite Facebook-panik. Det finns en grej jag är lite, hm, besatt av. Och det är att hänga med i vilka som gjort slut eller ingått i nytt förhållande.

Okej, mest vilka som gjort slut.

Jag har ju inte haft fejjan på en vecka och missat det här.

Så ja, vad ska man säga. Jag hade kunnat acceptera att missa en vecka i förrädiska november. (Ni vet väl att månaderna är de tolv lärjungarna och att Novemeber är Judas?)

Jag gick in på fyra (4- varken mer eller mindre) personers profilsidor. För att jag hade nån känsla.

Och de alla har gjort slut med sina partners (nej de va inte ihop med varandra, fyra spruckna förhållanden snackar jag om).

Det ena paret har varit uppenbart ett tag fast de har inte ändrat statusen förrän nu.

De tre andra?

Jag bara vet.

Att inte göra någon skillnad

2009-11-09T10:56:00.003+01:00

Det är märkligt. Jag märker allt oftare att jag inte saknar skrivandet.

Jag gör det bara när jag är uttråkad. Jag har inte behovet.

Behover är spårlöst försvunnet.

Bloggaktivitet

2009-11-07T18:45:00.001+01:00

Nu är jag tillbaka från Island!

Och jag har hunnit fylla 25 också.
Mer än så orkar jag inte skriva för jag blev sjuk nån gång under dagen.

Planerat driftstopp, november

2009-10-30T10:14:00.002+01:00

Jag kommer ha ett planerat drifstopp, som bankerna brukar uttrycka sig. Under den tiden ska jag serva mig själv och förbättra mina tjänster.

Jag hoppas att du som kund kommer få mer nytta av mig när jag är åter i bruk.

*Ps. Månadsavgiften höjs från 199 kr till 249 kr. Är du Guld-kund kan du bortse från detta meddelande, om du mot all förmodan hittat det. Vi kommer hitta på nåt annat sätt att lura dig på.

Jag vågade!

2009-10-27T18:25:00.003+01:00

Jag tog just en (1) ruta Marabou Vinter. Pepparkakssmak blandat med vanilj. Vaniljen fuckade upp allt. Förpackningen ser dessutom oapetitlig ut.

Tumme ner.

Jag tröstade mig genast med en Ballerina Pepparkaka. Snart börjar glögg-säsongen och jag har fyra flaskor kvar från förra året. Glögg och pepparkaka är något som jag upptäckt en fjärdedel in i livet.

Tragiskt.

Utan inbördes ordning:

2009-10-27T18:14:00.002+01:00

1. Min löneförhöjning stämde!

2. Jag har blivit kallad att vaccinera mig mot svininfluensan eftersom jag tillhör en riskgrupp. Just därför bör man väl inte ta skiten? Har man dåligt immunförsvar kan man väl ge sig fan på biverkningar av mindre rolig sort. Jag tänker inte ta det.

3. Jag gjorde just en pasta med en underbart god kräftsås till.

Limited edition

2009-10-26T21:31:00.002+01:00

Marabou Vinter finns i mitt skafferi. Har funnits i mer än 24 timmar. Men jag vågar inte smaka. Ginger Lemon ligger bredvid.

Jag som längtade och trånande. Mejlade företaget. Men jag kan inte. Jag har en spärr. Vågar inte ens öppna och lukta.

Ballerina Pepparkaka däremot är riktigt riktigt gott!

Money money money

2009-10-26T19:12:00.002+01:00

Jag är ganska förvirrad just nu.
Om jag har förstått det hela rätt så har jag fått en fukking rejäl löneförhöjning. Vem får sånt under mammaledighet utan att ens be om det? (Det verkar inte vara någon kollektiv grej).

Alltså vi snackar typ mer än 2000 kr /månad brutto extra. Mina tidigare ökningar brukade ligga på typ 300 kr /månad med lite tur. Jag måste verkligen dubbelkolla det här. Om det stämmer tänker jag aldrig någonsin byta jobb.

Om något år är jag kanske uppe i politikerlön. Ha!

Sorry baby

2009-10-25T11:03:00.003+01:00

Grannen tog sig tid att göra en ny "Ingen reklam, tack"-skylt till oss för våran var så ful. Med andra ord, det var jag som hade gjort den. De burkar ändå rivas ner efter ett tag så jag orkade inte göra något fint. Eller okej jag kan inte göra något fint. Jag är inte kapabel till det.

Low-bloggandet beror på att jag varit på fyra olika företag på en vecka och helt enkelt haft fullt upp. Dagarna är ibland kortare så jag har bekantat mig med dagis lite bättre. Nu är också jag poppis bland ungarna.

Men ingen kan vara lika poppis som min man. Alla ungar älskar honom. En pappa har sagt att hans två ungar snackar om min man hela helgen. "Han gjorde så, han sa så och vet du ssseeeeen..."

Nu när jag är hemma mer har sonen blivit mycket klängigare. Det är som att han kommit på att han saknat mig dessa två månader då jag jobbat mycket. Jag blir helt överöst av kärlek.

Han skulle bara veta att jag råkade ta sönder hans favorit-spade igår.

Att ta tillvara på varje stund- vilka dumheter

2009-10-21T19:10:00.003+02:00

Visst ger det en ångest? Att ta tillvara på varje sekund, minut, tillfälle. Snälla, vem har kommit på nåt så dumt?

Det nådde sin kulmen när jag hade varit mammaledig i ett par månader och jag hade nåt slags i-landssammanbrott i soffan framför tv:n och jag beklagade mig för maken.

-Jag njuter inte av varje sekund buhuhuhuhuh. Jag borde uppskatta varje minut med bebisen men det gör jag inte buhuhuhuhu.

Och så lite perspektiv på det hela: men vem njuter av varje sekund? Det är inte mänskligt, vi är inte gjorda för det.

Resultat: nästintill ångestfri.

Tiden går alltid, vi kan inte fånga den, bevara den, påverka den.

Jag har träffat dig

2009-10-21T19:04:00.004+02:00

Idag: utbildning. Huvudvärken kommer alltid efter en utbildning.

Jag är för gammal för lära mig nya saker och få nya intryck.

Stället låg bara på 10 minuters promenadavstånd från sonens dagis, så det kändes lyxigt.

Jag har också kommit fram till att jag inte kan träffa nya människor, för jag har redan träffat alla. "Dig har jag träffat förut", tänker jag allt oftare och det har inget med personens ansikte att göra utan hela stilen i kombination med personligheten. Det har t.om. gått så långt att jag tänkt "Dig var jag kär i när jag var ung."

5 miljarder människor, men bara 20 olika personligheter.

Utom jag då, jag skulle utgöra nr 21 för jag är så totalt unik.

Hoppa runt makes me happy

2009-10-20T09:54:00.002+02:00

Nu blev jag just inbokat på tre nya utbildningar. Så jag kommer hoppa runt som satan. Precis som jag vill ha det!

Men idag verkar jag vara ledig och imorgon blir det halvdag.

Att sova eller inte

2009-10-20T09:02:00.003+02:00

Jag hade tänkt att sova idag om jag var ledig. Men det finns inte en chans.

Har en pirrig känsla i kroppen.

Jag var nervös igår inför att dumpa lillen på dagis. Dörren öppnade sig och där var hans namn på en klisterlapp med en alldeles egen hylla. Det här är en hel värld för min son. En värld jag inte alls känner till. Jag har bara varit där en enda gång. Innan overall-tiden.

Här har min son kompisar och fröknar han tycker om. Han har säkert leksaker som han tycker är extra roliga. Han kommer ha många minnen härifrån. Och för mig är det totalt främmande. Några få rum, barnvänliga. För honom: en hel vardag, där varje sak har sin betydelse. Jag har ingen aning om nåt. Hänger inte med. Han har blivit stor.

Men jag hade inte kunnat sova i alla fall.
Jag slockande på soffan igår, kapitulerade redan vid 20.

Kände en varm, stor och täckande hand på min panna. Alltid mjuk, niveainsmord. Han mumlade för sig själv: "Ingen feber, bara trött."

Sen en filt (för varm) på min kropp.

Och jag sov som ett litet barn, för att jag visste att nån vakar över mig.

Inte en helt vanlig tisdag

2009-10-20T08:52:00.003+02:00

Igår: min sista dag på uppdraget. Jag hade sönder en sprillans ny dator. Den välte.

Men! Den borde faktiskt ha varit i en såndär låda som är fast vid skrivbordet. Inte lös på golvet. Mitt fel, dock. Det är nu jag är så glad över att jobba på ett stort företag. Det blir ingen big deal. Hade detta varit mitt förra eller förrförra jobb, vill jag inte ens tänka på vad som hade hänt.

Idag: lämnade av sonen på dagis för första gången. Ett hugg i mammahjärtat. Vad ska jag göra nu? Det känns jätteudda att vara hemma utan barn. Jag saknar honom så. Hade inte räknat med denna känsla, då jag ändå jobbat heltid i flera månader.

Maken var fortfarande hemma eftersom han har en sen utbildning idag. Och vi tittade på varandra. Vad ska vi göra nu då? Vi åt frukost tillsammans i lugn och ro för första gången på mer än ett år. (Jag: flingor. Han: nudlar med kyckling).

Jag ska inte hämta sonen på dagis förrän kl 14! Om jag nu inte måste jobba. 12 var tydligen ingen bra tid att hämta honom på, för då vilar dem.

Här är jag, alldeles ensam. Jag ska nog fortsätta att läsa min deckare.

Vad konstigt allt blev.

En aning värre än förlossningssmärtor

2009-10-19T10:53:00.003+02:00

Och på tal om barn och rädsla. Jag antar att ingen har missat klippet på Aftonbladet där en barnvagn blir påkört av ett tåg.

Jag vet innan att barnet klarar sig.
Allting är bra, ingen blev skadad.

Men jag får ändå sån fruktansvärd ångest och rysningar. Hur man än vrider och vänder på det så har en mamma sett sin bebis bli påkörd av ett tåg.

Jag hade behövt gå i terapi resten av livet.

Grov ångest, sömnsvårigheter, mardrömmar - rubbet.

Hur i helvete kunde vagnen rulla så fort, så fort?

Åhnej, hon har skrivit en krönika igen

2009-10-19T08:33:00.004+02:00

Malin Wollin sprider sin skrämselpropaganda om förlossningar. Igen.

Krönikan är ett svar på artikeln i Aftonbladet om en man som gör ett försök att klara av förlossningsvärkar, men ger upp efter 3 timmar.

Självklart ger han upp. Vad är hans motivation till att stå ut med sån smärta? Att bevisa att män är lika bra som kvinnor?

Kom igen.

Det är inte alls samma sak som att kämpa för sitt barn. Som att ha känt ett liv gro i 9 månader. Malin skriver:

När man har spruckit både här och där. När barnmorskan ska sy med nål och tråd i ett sargat underliv.

När hon syr och syr och syr och aldrig blir klar och fäster tråden.

När änden på tråden sticker ut en millimeter och skaver mot ena blygdläppen så att du gråter var du sitter och var du går.

När en läkare måste gå in med hela handen för att kontrollera om livmodern har dragit ihop sig som den ska.

Men lägg av. Vilket jävla gnäll. Det är ju enbart till för att skrämmas och visa hur duktig man är. Kanske vill hon att Joachim ska fria när han får läsa hur synd det är om henne. (Killen vill inte gifta sig, get over it).

Ofta en läkare kör upp hela handen i livmodern.

Det var likadant innan jag tatuerade mig. Folk sa såhär:

Det känns om att dra en brinnande tändsticka genom huden.

Nej. Det gör det inte, idiot.

En sak har hon däremot rätt i. Det svåra är det psykiska. Att inte veta vad som komma ska, när det tar slut och vad som är värst.

Och där har vi kärnan mina kompisar. Vi behöver jobba med psyket och inställningen mer och hur vi hanterar ovissheten. Det är det som är jobbigt och inte att bli sydd när man har bedövning.

Jag ser framemot att trycka ut nästa unge. Inte ens Malin Wollin kan skrämma mig.

Bring it on!

Låt mig drömma lite...

2009-10-16T10:03:00.002+02:00

Jag är bokad på detta uppdrag t.om. måndag.

Efter det är det blankt, vilket innebär att jag har jour. Vet jag inte innan vart jag ska så tänkte jag faktiskt ta över dagislämningarna. Hittills har maken tagit varenda en.

Jag tänkte lämna sonen på dagis typ 7-7.30. Utan stress. Ringer jobbet så är jag ju på väg mot pendeln i alla fall.

Ringer de inte, så kan man ju gå hem och göra vaddå??

Sova?
Fortsätta på min mysiga deckare?
Laga middag?
Gå på höstpromenad?

Jag har ju jour till 12. Så kanske kanske är jag ledig 7.30-12 och helt helt helt ensam?

Sen kan jag hämta sonen efter 12 och jag får the best of both worlds. Lön, ledighet och tidiga dagar med sonen.

Best of three worlds t.om.

Ahaaaaa (med glödlampa ovanför huvudet)

2009-10-15T14:00:00.003+02:00

Jag var ganska nervös innan, men det var dags att göra det.

"Nu är det på riktigt!" peppar kompisen på MSN och först då fattar jag.

DET ÄR PÅ RIKTIGT!

Och som jag har längtat!

R.I.P. 15 kg

2009-10-15T08:35:00.005+02:00

Kompisen kommenterade att jag blivit mindre. Och jag slog ifrån mig det direkt: "näää..."

Jag är allergisk mot samtalsämnet sedan många år tillbaka. Känner ingen direkt stolthet över viktnedgångar. Det tyder ju på att det funnits nåt där som inte borde ha funnits till att börja med.

Men sanningen är den att jag har sprungit bort 15 kg i somras. Jag vill helst inte kännas vid dem överhuvudtaget. Det var väl inte jag, det var någon annan.

Den extra vikten kom efter graviditeten. Efter! Det är inte alls okej.

Jag började inte springa av den anledningen, men viktnedgången kom på köpet till en början. Kostomläggningen blev en naturlig del i det hela. Motivationen var att gå ner för att få snabbare löptider. Och inte springa för att gå ner i vikt.

Jag pausar en stund nu.

Men 15 kg är borta i alla fall och må de ligga begravda för alltid.

Jag är ingen tönt

2009-10-15T08:29:00.004+02:00

Jag har med mig mat idag.

Eftersom jag tycker att matlåda är aptrist så försöker jag köpa färdigmat som känns okej.

Jag hade ärtsoppa och plättar i kylen. Detta har jag alltså med mig. På en torsdag.

Det är bara en slump, jag lovar.

Dessutom tycker jag att kombinationen är helt mysko, så det är inget jag käkar ihop i vanliga fall.

Jag har inte tänkt: åh tordag då måååste jag ha ärtsoppa och pannkakor!

Lurad!

2009-10-14T13:37:00.003+02:00

Google Analytics har skadat mig. Jag sitter och tittar och tittar på statistiken.

Idag hade jag si och så många besökare.
Men jag har ju inte skrivit någonting!

Så hur känns det, Solna, Hagsätra m.fl.?

Här kommer ni och tror att ni ska få läsa någonting nytt och så finns det ingenting! Nada! Zero!
Suckeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeers!

Jag tror dig inte

2009-10-13T11:07:00.004+02:00

Dagens victim of Aftonbladet är Madeleine som snart blir 7-barnsmamma.

Hon har prövat varje preventivmedel.

Madeleine, det räcker inte bara med att prova, man måste använda preventivmedlet konstant.

Köttfilosofi

2009-10-13T10:48:00.004+02:00

Köttgryta är gott. Men grytbitar kan vara rätt dyrt.

I helgen kom jag på en sån fruktansvärt briljant idé. Man kan köpa en stor bit kött. Till halva grytbitspriset. Typ högrev. Och det är nu the tricky part kommer:

Man kan skära bitarna helt själv!

Varför tog det mig 25 år att komma på det?

(Den första som säger "bättre sent än aldrig" skjuter jag).