Tillbaka

Men åh ni har ju kommenterat medan jag varit borta.

Nu har jag gått tillbaka till Aftonbladet, vi ses där.

Förlossningen- bakom kulisserna 17 april

Aaleyah (uttalas Alija) kom mer eller mindre på sin BF, precis som storebrorsan Antwan. Hon kom på BF enligt första ultraljudet i alla fall. De var lika långa och lillsyran vägde bara 10 gram mindre än brorsan. De ser likadana ut.

Amningen har funkat hittills, halleluja!

Men tillbaka till det jag skulle skriva om. Das Förlossning.

På fredagen lade jag mig i ett annat rum, för att få lite sovmorgon på lördagen.

01.45 (Samma klockslag som jag vaknade när det var dags med Antwan) vaknade jag och skulle kissa. När jag skulle gå upp från toastolen kände jag plötsligt att jag inte alls ville gå upp utan att det var mycket skönare att sitta ner. (Nej jag födde inte i toastolen, tat lugnt!)

Jag hade nåt slags konstig känsla i alla fall och plötsligt så började jag hacka tänder, som om jag var väldigt frusen. Då kom jag på att samma sak hade hänt med Antwan och tog det som ett tecken. Har aldrig hört någon annan prata om frossa.

Det tog ett tag innan jag kopplade att jag hade toppar i smärta, alltså värkar. Men jag la mig i alla fall i ett varmt bad med mobilen nära och kollade klockan. Jomenvisst tre toppar per tio minuter.

02.15 Jag ringer Karolinska. Förklarar att det gick fort sist, men hon tyckte jag skulle vänta lite till. Sen kom hon ändå fram till att det var fullt både där och på Sös och att jag istället skulle ringa Danderyd, BB Stockholm, inte det vanliga Danderyd. Jag har ingen papper och penna men memorerar numret. Tre väkar per tio minuter? Du ska in direkt, säger barnmorskan. (Vad bra då att alla tycker lika, not).

Sen börjar ett smärre kaos. Jag ringer min mamma som ska ta Antwan. Hon är på klubb och hör inte vad jag säger, men fattar i alla fall att nåt är på gång. Jag ber henne gå ut och säger att jag ringer upp senare.

Jag ligger i badet och ringer min man. Som alltså sover ett rum bort. Ett rum! Men mobilen ligger i köket. Så jag börjar ropa.

Och ropa och ropa.

Och ropa.

Ringer mamma igen och säger att hon ska ta sig till Danderyd om jag bara lyckas väcka min man.

Börjar storgråta. Han brukar inte vara svårväckt men han kommer till slut och då blir det action. Men taxin har ingen bil i närheten med bilbarnstol, yada yada. De tog en hundralapp extra för att de väntat länge.

Till slut kommer vi in, strax efter kl 3 och mamma tar Antwan. Mitt blodtryck är typ helt åt fanders, men blir bättre sen. Var ju något uppstressad av att inget gick smidigt.


Det är två studenter och en barnmorska som tar hand om mig precis hela tiden. BB Stockholm I love you! Har inget inget inget inget att klaga på.

Det las fram värmekuddar och allt möjligt och de höll min hand genom varenda värk. De var ganska fysiska och smekte armar och rygg och det lugnade faktiskt. Jag hade två pers som lutade sig mot mina ben och "tryckte" tillbaka värken. Varje värk var de med mig. Kärlek!

Jag klarade mig på bara lustgas fast de hela tiden sade att jag andades in den fel och att den inte gav någon effekt.

Jag vet att jag födde snabbt, ändå lyckade jag fråga dem typ fem gånger om det inte var klart snart?

De måste ha tyckt att jag var sjukt bortskämd.

Men alltså jag krystade i 20 minuter, precis som med första. Jag trodde att det gick på typ en värk. Men det gjorde i alla fall mindre ont än första gången. Och min man var super när han väl vaknat. Han har ett sånt där lugn som sprider sig.

04.39 kommer tjejen ut. Och jag blir helt chockad över att det är en tjej. Liksom lyckligt chockig.

20 minuter senare kommer mormor och storebrosan in.


Deras BB är ett hotell. Jag låg alltså inne på ett hotell. Jag har ju skojat om att jag ska in på Spa-weekend, men det blev det ju verkligen! Det var en fantastisk barnmorska som följde mitt ärende, och amningen hela tiden. Inte alls som på skit-Sös, som fick mig att må uselt.

Alla jag träffade på sjukhuset var helt fantastiska och engagerade. Jag ska dit imorgon för efterkontroll och jag bara längtar och vill vara nostalgisk.

Jag fick med mig två babybags utan att ens fråga.

Jag hade en helt perfekt förlossning!

Min dotter

Det blev en lillasyster!

Hon föddes 17/4 kl 04.39.

Det tog bara tre timmar men vi hann in!

Återkommer med info.

Två typer som irriterar mig

1. Vad är det med folk som sitter i solen/på ett café med en laptop och typ leker i Powerpoint eller nåt annat skitprogram och sedan kallar det för "arbetar med mitt eget företag"? Givetvis utan att få ut pengar, alternativt väldigt väldigt lite.

Sluta skryt om ditt egna företag om du inte ens kan ta ut lön människa, det du gör är att fika som alla andra! Och eventuellt så har du en hobby, men du har fan inget eget företag! (Ja jag vet att allt som krävs är att regga företaget, men det räcker ändå inte).


2. Folk som inte fattar ironi är korkade. Det är givet. Men folk som tror sig ha fattat ironi men som inte riktigt har gjort det, är fan värst. Tips: ironi är inte att bara prata tvärtomspråk som en femåring.

Exempel på vad ironi inte är:

Åh visst var det JÄTTE kul. (När personen menar att det var tråkigt.)

Nej jag fattar ingentiiiing aaaaaalls, jag är dum! (När personen menar att den fattade allt från början).


Orkar inte ge mer exempel, för jag får rysningar i kroppen.

Dagens fika (bullemikervarning)

Jag handlade mätt, men fick ändå nåt ryck i affären och köpte massor av skräp.

Det är nu eller aldrig.

Jag ville smaka alla reklamgrejer och ta det på graviditetsmatkontot. Det där kontot där jag liksom inte går upp i vikt. (Jo, men inte mycket).

Och nu är det alltså bara dagar kvar. Efter det ska jag leva hälsosamt, komma igång med träningen igen osv. Kollar Biggest Looser varje dag och känner mig peppad (det är ju lätt att drömma sig bort med en jättestor mage och tro att man ska träna ihjäl sig sen när barnet är ute). Oh well.

Låt mig då dela med mig av upplevelserna:


Bageriets bästa
Jag har gått förbi dem otaliga gånger, det har jag. Jag tycker att de kostar för mycket. Sen kände jag på mig att det inte skulle vara nåt speciellt.

Men nu åkte en förpackning ner i kundkorgen i alla fall och Linda slipper tänka något mer på den där jävla reklamen. Jag ville helst ha chokladbegär, men den fanns inte, så det blev chokladglädje (den chokladigaste av alla).

Smak: små torra kakor.
Ingenting mer och ingenting mindre. Bageriets bästa, det namnet var verkligen att ta i. Och priset vill jag inte ens prata om. American Cookies från Lidl är både godare och prisvärdare. Eller baka din egen kak-jävel.

Betyg: 3 av 5


Twix Topix (Två smaker: creamy caramel och macchiato)

Jag antar att det sista ordet är nåt slags kaffe. Första gången jag såg dessa Twix, trodde jag att det var en billig kopia, eftersom min affär har en tendens till att ha just billiga kopior och kalla det för "äkta" i sina reklamer. (Typ Magnum när det är allt annat än Magnum).

Jag skulle inte ens köpt de om inte min bror ivrigt sagt att han letat efter dem. Och jag råkar då ha de i min affär för 3 för 10 kr. (Jag har sparat till dig brorsan!)


Okej så det ser ut som en kopia och hur smakar det då? Som en kopia. En kexigare variant av Twix. Jag tog ut en bit av varje och la framför mig på bordet och kände knappt någon skillnad i smak. De åker in i skafferiet igen, direkt.

Betyg: 1 av 5


Cloetta Good (Tranbär/Cashewnötter)

Den rättvisemärkta chokladen hohoho! Bryr jag mig om varifrån kakon kommer när jag fikar? Gör det chokladen godare? Nej och nej. Och nej.

Tranbär funkar väldigt bra faktiskt. Men cloetta är dåliga på att göra goda "hela" chokladkakor. Plopp och Kexchoklad funkar fint, men nånting blir inte helt bra när det blir för chokladigt. Typ Tarragona är inte bra alls. De behöver utveckla chokladsmaken.

Betyg: 2 av 5





I nästa inlägg ska jag hata egenföretagare, så byt inte blogg!

Enough with the bitching

Mitt (väldigt eventuellt) sista inlägg innan barnets födelse kan inte vara sådär negativt.

Pratade med en tjej på öppna förskolan. Hennes första tog 2 timmar, andra tog 6 timmar och hon hann in båda gångerna.

De är skitsmå (och hon är hemma med båda) men hon vill ha en tredje. Det kallar jag tuff kvinna!

Det kommer nog gå fint, jag kommer hinna in osv.

Jag klarar det här.

Idag har jag gått jättelångt samt spelat fotboll (aj aj aj!) med sonen för han är totalt understimulerad just nu. Det är klart det är skillnad på dagis och att vara hemma, men det ger sig.

Jag klarar det här, jag klarar det här.

Det här med smärta

Och tilläggas ska ju då också (bara för att vara extra bitter) att jag haft väldigt starka förvärkar i månader.

Så jag har "falskt alarm" hela tiden typ.

Nånstans måste jag hinna fatta också att det är dags på riktigt.

Jag har haft så ont hela tiden så jag vettefan hur jag ska orka när det är på riktigt. Detta trots min något softa inställning till förlossningar och smärta.

Visst att jag är en superkvinna men jag har mina gränser.

Jaha och vad gör jag då då?

Jag har känt mig rätt stressad över förlossningen de senaste dagarna. Min pul känns hög.

Nu har jag ju sonen med mig dygnet runt, så han kommer ju garanterat vara med när det startar.

Och maken är Far Far Away under dagtid.

Jag fick ju första på 5,5 timme från första värk.

Så är det för mycket begärt att bebisen ska komma kväll eller helg?

Vi hade nåt slags plan, det ska man ju ha, men det sprack fan rejält när jag åkte in akut för någon vecka sen. Och sen dess har jag bara känt... apati.

Att föda barn ensam hemma är en sak, att föda barn ensam hemma med en 20 månaders är en annan.

Och visst taxi in direkt till sjukhuset, men det tar också tid. Det tar typ 25 minuter, trots att vi bor i Stockholm.

Allting är packat, men det är ändå jäkligt bökigt att klä på en liten, vika ihop vagnen (vilket jag inte ens vet hur man gör) och få med sig allt bagage. Samtidigt som man är i värkarbete. Förkyld är jag också.

Jag börjar undra hur detta ska gå faktiskt.

Aldrig mer

I fredags var sista dagen på dagis för sonen.

Och jag tyckte att det var skitjobbigt, av någon hormonell anledning, I guess. Jag kunde inte ens gå och hämta honom. Det fick maken göra.

Barnen blev ju ledsna, framförallt två tjejer som tagit hand om sonen så väl. Och jag tänker på att sonen inte får träffa sin favoritfröken mer.

De hade gjort en scrapbook med massa bilder och när jag fick se den bara brast det för mig. Jag grät inte, men någonting gick liksom sönder.

Det är en hel värld för min son som försvinner, samtidigt inser jag hur otroligt mycket jag har missat när jag jobbat.

I fredags var också mitt sista barnmorske-besök innan bebisen kommer, så jag antar att det bara kändes som slutet på en era. En väldigt jobbig period. Det borde ju vara skönt, men jag tror som sagt att det är lite hormoner blandat med lite skräck över hur framtiden ser ut.

Och mitt i all ledsenhet har jag konstigt nog aldrig varit så övertygad som just nu, att det är alldeles rätt att ha honom hemma.

Lisa lisa lisa

Jag var på Lisa Nilssons konsert för... ja ett tag sen. Två veckor eller så. Och har länge velat föreviga upplevelsen i skrift, men det tycks omöjligt.

Det går inte att föreviga tre (!!) timmars Lisa.

Hon är Beyoncés motsats. Då B bara sjunger som en mekanisk robot (perfekt, men utan känsla, som en väldigt less papegoja), så sjunger Lisa varje ord som om det vore första gången.

Jag gillar väldigt många av hennes låtar. Men de som inte har varit favoriter är det defintivt efter ett live-uppträdande.

Hon sjunger hela tiden, t.om. alla refränger. Hon slarvar inte, hoppar inte över jobbiga delar, tar inte särskilt mycket hjälp av backupsångarna. De är just backup, där för stämmornas skull.

Jag önskar nästan att jag såg detta mitt i vintern när det var som jobbigast med allting. För Lisas utstrålning och värme kan knocka ut ett helt kvartal av tråkiga månader.




Betyg: 5 av 5
Vad mer kan man önska?

Vecka 39

Varje gång jag ska in på denna sida så hänger den sig.
Jag vill gärna byta blogg igen, men jag vet inte till vilken portal.

Känner mig lite skyldig mot de enstaka läsare jag har som inte har mig på facebook eller liknande.

Men jag ska ju föda närsomhelst, så vi prioriterar ner blogghelvetet ändå.

Läget, vecka 37

Jag är inte längre avis på varken nygravida, eller sengravida eller skengravida.

Nu är jag less på graviditet. Har varit inne på förlossningen för nån vecka sen. Förvärkar från hell. Ena foten har ingen känsel, samma sak med några fingertoppar. Klåda över hela kroppen. Upprepade uvi:s. Eventuellt någon lever-issue. Samt den gamla vanliga smärtan.

Och nu... nu är det över på ett sätt. Inget mera jobb.

Inget hålla masken inför arbetsgivare, kollegor, kunder. Inga kavajer och skjortor som spänner över en för stor mage. Inget mera stressa till dagis innan tåget går och måste springa trots foglossning bara för att dagis öppnar så sent.

Jag fattar inte att jag orkat mig igenom faktiskt. Det har varit otroligt kämpiga dagar. De har helt klart varit i majoritet.

Och äntligen kan jag glädjas över min son. Det är sorgligt men alltför många dagar har det bara känts som att komma hem till arbetspass nr 2. Kvällskift, nattskift, sen upp och jobba. Men jag har ju en riktigt rolig liten kille! Han har ju en guld-personlighet.

Och ja vi hjälps åt här hemma, men det är mycket jobb i alla fall.

Min vila nu är så jävla välförtjänad.
SÅ JÄVLA VÄLFÖRTJÄNAD.

Jelousy

Jag är nog inte helt normal ändå.

Jag blir helt vansinnigt avis på folk som säger att de har fått ett positivt gravidbesked.

Det är helt absurt för att

1. Jag är själv gravid.
2. Jag gillar inte ens att vara gravid.

På samma sätt kan jag bli jätteavis på höggravida. När min son var några dagar och vi såg en supermegagravid kvinna på Ica stönade jag: "Men åhhh, jag vill också! Tänk att hon ska föda barn närsomhelst..."

Absurt because of:

1. Jag hade min första vecka som icke-illamående på typ 9 månader.
2. Min kropp hade inte ens läkt än.


Men visst det är dessa två saker som är bäst. Att se beskedet (lottovinstkänsla x 1000) och att föda fram barnet och se vem det är.

Men oron och allt det här andra, väntande, smärtan osv. är jag inte så avis på.

Ägg och choklad

Jag älskar Påsken från topp till tå.

Den är så fin i sin lagomaktighet. Så ostressad och lagom lång. Man hinner laga mat och behöver inte lägga ner allt för mycket energi, men det finns ändå någonting att fira.

Jag älskar färgerna, riset, vårkänslan.

Och jag kommer få en påskbebis.

Jag kan inte tänka mig någon större gåva.

Skjuter upp det här med att bryta ihop

Min smärta är så gott som borta.

Jag kom på att jag gnäller på folk som gnäller om förlossningssmärta. Och så sitter jag själv och är helt anti-graviditet.

Så jag ignorerade smärtan och nu är den borta.

Det kan ju finnas någon annan förklaring.

Och visst gör vissa dagar ont. Men det är inte som för en månad sen när varje dag var pain pain pain.

Jag klarar det här, det är lugnt. Men trött är jag.

Och så har vi sagt upp förskoleplatsen för stora killen.
Detta kommer att bli mycket intressant...

SMS-lån vs Försäkringskassan

Tiden krypelikryper.

Jag har fem arbetsveckor kvar efter idag.

Jag tänkte att jag faktiskt kan ta ut två föräldradagar i per vecka. Jag offrar bara tio dagar till och det kan det vara värt. Och vara hemma med stora.

Men nej, jag orkar inte.

Det är så komplicerat att Försäkringskassan betalar ut dagarna samma månad, men lönen kommer ju en månad i efterhand.

Sitter t.ex. och håller på en VAB-blankett så att inte FK betalar ut pengar för tidigt.

Jag menar skit SMS-lånen. Vabba ett par dagar så får du pengar om om två veckor typ. Direkt på kontot.

0% ränta.

Din partner bryr sig inte, snälla!

He´s not that into you.
Jag tycker att vi ska ta vara på den frasen. Det gäller inte bara singlar, det gäller alla.

Det är pinsamt att bevittna.

Längtar inte bort, bara till

Har spenderat väsentlig tid på att titta på resbilder idag. "Läsarbilder" och främlingars Facebook-konton.

Det handlar inte om värmen, detta är inte snöns fel. Det är ingens fel. Finner bara en förändring i mig själv.

Det som tycktes så skrämmande förut, känns lockande nu.

Att stå på en ny plats (oavsett klimat, observa återigen att snön inte har nåt med detta att göra) och bara tänka: här står jag. Jag är här och jag har valt att åka hit, eller jag har hamnat här för att reskostnaden verkade rimlig när jag letade efter resor och något företag gjorde lockande reklam. Jag nappade och tryckte på boka-knappen.

Lyssna på byggnaders historia och uppriktigt tänka ahaaaa.

Jag tänker inte sönderanalysera känslan utan mer bara konstatera att tja, det är väl trevligt.

Recensioner av nya smaksensationer

Geisha Dreamy Caramel

Doft: Direkt när man öppnar förpackningen sprider sig en doft av tofee. På ett negativt sätt. Tofee doftar faktiskt ofta ganska äckligt. Lite medicinaktigt.

Smak: Det smakar inte riktigt så illa som det doftar. En bullemiker som bara trycker i sig skulle säker inte märka någon skillnad från orginalet.

Framtid: Den kommer vara borta till sommaren.

Fråga: Hur trodde de att de skulle kunna förbättra den perfekta geishan?

Betyg: 1 av 5


Ballerinakex kladdkaka

Fråga: Direkt till frågan. Vart är kladdkakan, vart är segheten? Vart är gegget?

Copycat: Chokladkexen smakar lite Oreo. Jag tror att det var det de ville. Fixa en maffig kaka till de allra maffigaste kunderna. Till oss som liksom inte har en gräns. Till oss som tycker att more is more.

Smak: Jamenvisst. Jag äter och upplever nånting. Chokladigt och sådär. Det är någon nougat i mitten, lite mörkare än orginalet. Men jag fattar inte vad det har med kladdkaka att göra.

Betyg: 3 av 5